Om frågan om evidens och källkritik

Att vilja ha vetenskapliga bevis som grund för politiken låter ju bra, men vad innebär det. Evidenspolitik låter bra, men vad innebär det. Säger inte alla att de lutar sig mot vetenskapliga bevis, från kommunisterna till Moderaterna?

Jussi Karlgren har skrivit något bra om detta i Masudabreven, Jag citerar delar av det:

Vad är då vetenskaplig grund?

Det vetenskapliga arbetets kvalitetskontrollmekanism är inkrementalitet. Varje vetenskapsområde har sitt eget vetenskapsinterna regelverk för hur nya bidrag bedöms: observationer och mätningar i fält, experimentell verifikation i laboratorier, teoretiska överväganden av olika slag, eller något annat förfarande oftast (men inte alltid) med någon slags upprepningsbarhet, generalitet, objektivitet och situationsobundenhet i högsätet.

En stor del av utbildningsgången i att bli en forskare handlar om att tillägna sig den metodologi som gäller för det valda forskningsområdet. En stor del av de stridigheter som går att observera mellan olika vetenskaper handlar om värdering av metodologi. Men oavsett metodologi måste nya inkommande vetenskapliga bidrag ta avstamp i tidigare arbeten för att kunna bedömas riktigt. Nya vetenskapliga publikationer bygger på tidigare, relaterar sitt arbete till dem och ifrågasätter eller överträffar dem. Genomslag av helt nytt slag är mycket ovanliga och betraktas med skepsis: kreativitet är mindre viktigt än den explicit uttryckta relationen till tidigare resultat. För den utomstående verkar forskningen auktoritetsbunden, eftersom den inkrementella metoden bygger på referenser. Men källan i sig är ointressant — det är inte auktoriteter som är poängen utan sammanhanget. It’s turtles all the way down. Vetenskap bygger på tidigare vetenskap.

Försök att frångå vetenskapens inkrementalitetskrav kan vara belysande och värdefulla, men då har man brutit sig ut från vetenskapens område.

Det vetenskapliga samtalets drivmedel är oenighet. I det vetenskapliga arbetet premieras arbete som visar nya resultat som strider mot tidigare; vetenskapliga debatter präglas av diskussion. Nya resultat kan förena tidigare resultat på ett nytt och överraskande sätt eller kullkasta tidigare resultat på ett vederhäftigt sätt. Den enskilt finaste proceduren under en forskares karriär är doktorsdisputationen där någon speciellt inhyrd person formellt ifrågasätter och kritiserar doktorandens arbete. Just det tillfället är en formalitet, men formerna bygger på just oenighet. Det vetenskapliga samtalet är ständigt ofärdigt och varje vetenskapligt verk inbjuder och förväntar sig mothugg. Arbetet resulterar sällan eller aldrig i en hållbar sanning: samtalet, metoden och inkrementalitet är viktigare än det teoretiska målet, sanningen.

Vetenskap behöver inte vara svårt eller teoretiskt – och teorier behöver inte vara vetenskapliga för att de är högtravande eller intellektuellt utmanande. Ingenting är lika praktiskt som en god teori. En opraktisk teori är sannolikt inte en god teori, än. Vetenskap syftar till enkelhet.

Forskning betraktar någon aspekt av världen. Forskning bygger modeller. Modeller är avsiktliga förenklingar så att den aspekt som är under studium skall framträda bättre. Andra aspekter som bedöms som oviktiga framträder illa eller inte alls. I möte med data utanför forskningen kanske inte modellen är giltig. Det finns alltid utrymme för flera modeller – de måste var för sig bevisa sin giltighet. Att kritisera en vetenskaplig modell för begreppslig fattigdom är bara relevant om modellen tillämpas otillbörligt: modellen är och bör inte vara avsedd att vara allomfattande.

De vetenskapliga experterna, forskarna, är inte bättre människor än andra. Forskare är mottagliga för smicker, de vill ha uppmärksamhet (om än inte alltid under samma former som andra), deras uppmärksamhet går att distrahera, deras lojalitet går att köpa och de överskattar regelmässigt sin egen förmåga att träffa riktiga beslut i nya sammanhang de möter.

Dessa observationer har konsekvenser för hur vi kan värdera vetenskapens roll i informationssamhället:

Mediekritik är inte en användbar metod att bedöma vetenskapens kvaliteter och sanningshalt. Att vetenskapliga resultat populariseras av utomvetenskapliga skäl är inte en anledning att ifrågasätta det vetenskapliga underlaget. Att många samtidigt talar om klimatfrågan betyder inte att det är löjligt att tala om klimatfrågan. Att ett resonemang är evidensbaserat betyder att det resonemanget tar stöd i EN vetenskaplig metod, en av många – och alls inte ett ofelbart orakel.

Vetenskapen har hög prestige, varför många försöker få sina resonemang ansluta till vetenskapens samtal. Det gör dem inte till vetenskapliga. Speciellt är det så att begripa och ha en åsikt om ett vetenskapligt resonemang och riktigt och läsligt kunna återge denna åsikt är inte ett vetenskapligt bidrag i sig.

Goda ideer och kreativa texter om vetenskapliga frågor är inte vetenskap. Vetenskapskritik är inte vetenskap. Texter som ter sig vara vetenskapliga för att de behandlar vetenskapliga frågor med ett vetenskapligt språkbruk kan imponera men är inte vetenskap. Ett debattinlägg i en aktuell debatt av en forskare är inte vetenskap. En väl emottagen bok om vetenskap skriven av debattörer är inte vetenskap.

Vetenskapliga samtal är helheter och kan inte samplas ur. Vetenskapliga slutsatser och observationer är motsatsen till faktoider: att hjortronplocka lämpliga vetenskapliga poänger för en debatt är riskabelt: det kan bli en övertygande helhet men med bitar som inte är samstämmiga.

Den inbyggda oenigheten i det vetenskapliga samtalet och forskarnas allmänmänskliga svagheter gör att

varje försök att utöva tryck på ett forskarsamfund genom att avtvinga ett forskningsfält ett mer passande svar på en fråga riskerar att leda svaren fel. Om inte klimatforskningen ger ett opportunt svar på frågan som debattörer ställer så kommer inte upprepade frågor ge bättre svar. Det finns alltid en förintelseförnekare beredd att ställa sig i rampljuset: det går alltid att hitta en forskare som håller med de mest osannolika teser; det går också alltid att hitta en forskare som håller med motsatsen.

De här observationerna sammantaget varnar för en överdriven tro på vetenskapen som en praktisk problemlösare för gör-det-självaren. Informationssamhällets samtal måste inkorporera resonemang från forskningen med medvetenhet om de risker det innebär att använda professionella verktyg.

Jag ska skriva ner lite egna tankar om detta på sikt. men inte just nu. Just nu skriver jag om säkerhetspolitik, och får återkomma om mina tankar om detta.

Annonser

One thought on “Om frågan om evidens och källkritik

  1. Jag tycker det är intressant att ni tar upp frågan om säkerhetspolitik. Idag är Sveriges position att vi varken har kvar vårt invasionsförsvar som Finland (deras försvar är ganska kostnadseffektivt, det ska inte kosta så mycket mer än Sveriges) eller är med fullt ut i NATO som Sverige. Sverige har en position där vi hela tiden behöver odla vår goodwill med NATO vilket inte Finland behöver.

    I FRA-debatten 2008 blev ibland denna artikel refererad, http://www.idg.se/2.1085/1.168493 , som berör att sverige är knutpunkt för bl.a internettrafik till Ryssland, men inte alls i den utsträckning den borde ha varit.

    Jag nämnde dock denna på statsvetaren Stig-Björn Ljunggrens tidigare blogg som blev intresserad och detta medförde en artikel på almedalsbloggen några veckor senare där han bl.a uttryckte sig såhär:



    Men det finns också ett annat sätt att se FRA. Det är egentligen större än vad det nu blivit.

    Den svenska staten kommer inte att nöja sig med att jaga grova brottslingar. När väl principen om avtappning är fastslagen kommer granskningsrättigheterna att utvidgas till att även gälla banktransaktioner och självfallet fildelning. Steg för steg kommer positionerna att flyttas framåt.

    Vi har skäl att misstänka just det, därför att regeringen försökt smyga på oss lagstiftningen. Och nu fortsätter med att tiga.

    Ett skäl till att staten intresserar sig för nätet är att andra länders internettrafik går via Sverige, exempelvis rysk internet men även en del från andra länder som Kina. Om svenska säkerhetstjänsten får möjlighet att ta del av detta får de också fint material att dela med sig till andra inom det post-NATO vi nu är medlemmar i….

    På Folk och Försvars seminarium idag berördes frågan. I praktiken har svenska politiker beställt en försvarspolitik av krigsmakten som de inte vill betala för, därför att då skulle de tvingas prioritera i ekonomin och göra försvarsfrågan till en folklig angelägenhet. Vilket vare sig Alliansen eller socialdemokraterna önskar. Tigandet om FRA är därför lika mycket ett tigande om att vi har en ny säkerhetspolitik i Sverige, en linje som lagts fast utan att explicit fråga folket


    http://www.makthavare.se/2008/07/07/891/

    FRA-Chefen´s uttalanden om att vi behövde lagen för att skydda svenska soldater i Afghanistan var trots allt inte så märkliga.

    Fabror Stikkan går då och då intressanta betraktelser av detta i Sverige alltför undanskymda ämne, här är ett par ganska färska artiklar.

    http://www.ljunggren.com/?p=838
    http://www.ljunggren.com/?p=819

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s