Jag går in i Piratpartiet igen (också)!

Jag lämnade Piratpartiet efter valet och bildade Liberaldemokraterna. Nu har jag gått med igen (båda partierna tillåter dubbla partimedlemskap). Anledningen är att det finns en debatt om Piratpartiets framtid som bådar gott. Piratpartiet vann stöd för att folk som en frihetsrörelse på framväxt men partiet missade chansen i detta års val eftersom partiet inte såg sig som en frihetsrörelse utan som en lobbygrupp för tekniska futiliteter.

Jag var inte aktiv medlem. Jag blev aldrig aktiv eftersom jag inte ville driva en debatt om torra och tråkiga tekniska detaljer som fildelning eller fri sampling. Jag ville driva frihetsfrågorna. Dessutom såg jag gång på gång hur man gjorde bort sig inför valet. Inte ens partiets tekniska detaljer kunde de presentera på ett sätt så att det förmedlade hjärta och empati. Det gjorde mig illamående.

Nu finns det en chans att förändra detta. Piratpartiet vet att de gjorde fel innan valet. Anna Troberg pratar mycket om att partiet måste förändras och försöker visa att partiet är ett EMPATISKT parti.

I Expressen igår skrev tre Piratpartister och Liberaldemokrater, Alexander Bard, Caspian Rehbinder och Calle Rehbinder,  ett gemensamt utspel om att Piratpartiet måste bli liberalt och bredda sig och ta in alla frihetsfrågorna. (På detta svarar Anna Troberg idag.)

Där skrev de så här:

Piratpartiet står nu inför ett dramatiskt vägval. Antingen fullföljer partiet det frihetliga patos som ligger bakom dess bildande, eller så går partiet under. Partiets politik måste utvecklas så att den kan ge tydliga svar på väljarnas alla frågor. Den personliga friheten måste vara värd att slåss för på alla livets områden, inte bara framför datorskärmen! Kroppslig autonomi är en självklar integritetsfråga, inte minst för att den hårda lagstiftningen i dag ger fritt fram för oerhört integritetskränkande ingripanden av polisen. Partiet skulle också kunna förena det bästa med höger och vänster, och propagera för en ekonomisk politik med plattskatt och medborgarlön.

Alternativet är att Piratpartiet gräver ner sig i att driva en obskyr kamp för ett fåtal frågor, som aldrig kommer att bära in partiet i något parlament, varpå den liberala majoriteten lämnar och bygger upp ett nytt parti som verkligen vågar förkroppsliga den frihetslängtan som var Piratpartiets motor från början. Men är inte det ett enormt slöseri med tid och resurser?

Valet står i vår mellan att på allvar börja bygga den nya tidens politiska opposition, eller att kasta vår tids stora frihetsrörelse på soptippen. Beslutet kan inte vänta. Vågar partiet flyga på allvar, eller fegar man ur och kraschar?

Jag skriver under på varenda ord av detta. Jag skrev själv mycket om Piratpartiets problem före och efter valet. Piratpartiets Problem såg jag då som att man grävde ner sig i de tekniska detaljerna.

Jag skrev dessutom detta: Årets första eftervalsanalys, som jag skrev över en vecka innan (!) valet.

Piratpartiet kommer att befinna sig i nån slags chock efter valet. De kommer att undra varför deras resultat blev så lågt. En del kommer att skylla på media, andra på att kampen mot Sverigedemokraterna ledde till att folk röstade på de etablerade partierna.

Piratpartiets framtid efter valet kommer till stor del att bero på om Pp kan få igång en intern självkritisk debatt eller inte.

Kommer de att inse att om man skriver valmaterialet, och har en politik, som riktar sig in på en målgrupp på mindre en två procent av landets väljare, så ska man vara glad om man ens lyckas få en tredjedel av denna målgrupp att rösta på Pp.

Partiet fick röster i EU-valet eftersom partiet sågs som en sorts politikens ”Wikileaks”, ett slags politikens JO eller JK, som skulle stoppa myndighetsmissbruk och kontrollsamhället. Fildelningen och upphovsrätten var inte anledningen till partiets stöd i EU-valet, orsaken till stödet var djupare än så eftersom fildelningen blev SYMBOLEN för en vilja att kontrollera myndigheternas utövning. Den blev en symbol för frihet.

Av denna önskan bland folk att få ett parti som kontrollerar myndigheter och regeringar på alla sätt, och bekämpa maktmissbruk, blev ett parti som i sin valretorik mest pratar om fildelning och censur av internet och e-trafiken. Ett parti som har ett valmaterial som till och med får fildelare att somna av leda när de läser det. Hur det kunde gå så fel trots att det finns så många i partiet vars engagemang sträcker sig utöver bara skydd mot elektronisk avlyssning, är viktigt att debattera. Den debatten blir avgörande för Piratpartiets framtid.

EXAKT som jag skrev fick partiet 1/3 av målgruppens röster, eftersom målgruppen för partiets propaganda var 2% av befolkningen (dvs målgruppen var datornördar). Alla som läste partiets sjökort innan valet borde ha kunnat förutse katastrofen. Frisampling och tekniska detaljer om fildelning vinner man inte 4% av rösterna med!

Partiet måste nu bli ett frihetsparti. Partiets principprogram måste utvidgas så att Piratpartiet tar strid för människors frihet och rättigheter i ALLA sammanhang.  Det ska vara lika mycket en piratfråga att ta strid mot en kränkning av en människas rättigheter utanför internet som på internet. Med syftet, som det står i principprogrammet redan idag: ”ökad respekt för medborgarna och deras integritet och privatliv”.

Som Calle Rehbinder skriver på sin blogg:

Två huvudpunkter i vår kritik mot Piratpartiet är å ena sidan att fokuspartier uppenbarligen inte funkar i inrikespolitiska sammanhang. Om folk ska rösta på ett parti till riksdagen krävs att man har en politik för ekonomi, jobb, sociala frågor etc. Annars får man inga röster – vilket senaste valet bekräftar. Å andra sidan anser vi att Piratpartiet inte är konsekventa, när man talar om integritet på nätet, men vägrar ta i frågorna om integritet i den fysiska verkligheten. Då saknar man trovärdighet.

Nu är det dags att Piratpartiet blir det som alla de som röstade på Piratpartiet i EU-valet 2009 såg i dem: en FRIHETSRÖRELSE. Därför har jag, som Liberaldemokrat, återigen gått med i Piratpartiet som jag röstade på 2009 och 2010 och som jag lämnade i september. Potentialen finns där. Det finsn så många bra Piratpartiser, Emma (Opassande), Anna Troberg, Farmor Gun, HAX, Jakob Dexe, MAB, Olof Bjarnason, Snild, Amelia, Christian Engström, Rick Falkvinge, för att bara nämna några.

Kanske blir jag aktivist denna gången. Men då blir jag ingen djävla nätaktivist. Mina vänner Calle, Caspian och Alexander kan vittna att om det är något jag inte är så är det en nån som nöjer mig med att finnas på internet. OM Piratpartiet blir liberalt, inte höger eller vänster, utan LIBERALT, vet jag exakt vad jag kommer att göra inom Piratpartiet.

Alla Piratpartister borde ha ett föräldrakontrollprogram installerat som begränsar deras tid på nätet. Efter ett visst antal timmar så stängs burken ner. Då måste de ge sig ut i verkligheten och förändra världen utanför internet… Och söka allierade bland de 98% av befolkningen som inte är datanördar. Kan nån Piratpartist fixa fram ett sånt program för föräldrakontroll? Det får gärna vara open source!    ;-)

Läs mer

Magnihasa. Läs även svpolbloggen, Futuriteter som inte håller med debattörerna i Expressen, Svensk Myndighetskontroll, Sysadminbloggen, Free and Thinking, Anders, HAX, The Other side, idg, Pirate MEP Christian Engström, Sysadminbloggen, och Gothbarbie. Som ni kan se finns det mycket stöd för idéerna i kommentarerna, tex från HAX och Christian Engström. Fast Christian missar en detalj då han tror att det var de ”smala” frågorna som fick partiet in i EU-riksdagen 2009. Det var FRIHETSFRÅGORNA, där de ”smala” frågorna var symbolfrågor för den frihet från förtryck och kontroll som folk vill ha.

Se även Liberaldemokraternas hemsida och Anna Troberg i Expressen, samt Scaber Nestor.

Läs även andra bloggares åsikter om Fildelning, Spotify, val2010, IPRED,överlevnadsstrategier, IT, passivitet, information, Piratpartiet