Några ord om ”könskriget”

Jag har funderat en hel del på könsdiskriminering och könsförtryck, under den senaste tiden.

Det finns ett rättmätigt krav från män och från kvinnor att det som blivit snett genom sekler och årtusenden av stelt könstänkande ska rättas till. Det handlar dagens blogginlägg om.

Vi haft en sned könsfördelning där kvinnans sfär varit hem och barn, och mannens samhället, politik etc. Kvinnor har varit setts, och sett sig själva, som passiva och deras värderingar har varit de ”mjuka” värderingarna, män har setts, och har sett sig själva som de aktiva, och de som står för de ”hårda” värderingarna.

Rester av detta finns kvar, tex i att kvinnor ses som bättre vårdnadshavare än män, men även i att kvinnor än har svårigheter att behandlas på lika villkor som män ute i samhället samt i ekonomin. Samhället har gjort enorma framsteg väldigt snabbt. På 60-talet var skillnaden i ekonomi mellan män och kvinnor ENORM och få kvinnor satt som politiker eller beslutsfattare. Idag har det ändrats enormt. Och få män tog pappaledigt så sent som för 30-år sen vilket givetvis var en oerhörd diskriminering mot männen som uteslöts från barnuppfostran.

Extremer och sånt…

Att samhället har ändrats snabbt och vi kan fortsätta arbetet att ändra samhället i en bra riktning. Men då får vi undvika de båda extremerna i debatten.

På 60-talet föddes den ena extremen. Den verklig radikala feminismen. Under 90-talet har den andra extremen fötts, den som anser att en ”statsfeministisk” konspiration för att förtrycka män existerar.

Det finns problem men problemen beror på en syn på kön som kulturellt nedärvts genom sekler. och vi kan inte lösa de problem vi har om vi inte tar ett helhetsgrepp och ser på BÅDAS rättigheter, och rättar till de problem som finns för båda könen.

Vårdnadstvister

Låt oss ta ett exempel…

90% av alla vårdnadstvister vinns av kvinnor. Barnbidraget betalas ut till kvinnan.

Hur resonerar de båda extremerna i debatten om denna fråga?

– Ena sidan säger att detta visar hur kvinnor, och statsfeminismen, förtrycker män

– Andra sidan skyller på männen enbart och säger att detta skulle lösas om pappor var föräldralediga tidigare och längre.

Om man lyssnar lite vad båda sidor har att säga så ser man att båda sidor pekar på existerande problem. Ena sidan säger att det är ohållbart att vårdnaden går till kvinnor medan den andra säger att män inte tar tillräckligt ansvar (Mindre än en PROMILLE av alla familjer låter mannen ta ut mer föräldraledighet än kvinnan, det är absurt!).

Och båda har givetvis helt rätt i sak!

Om man kollar på varför de vårdnadstvisterna vinns av kvinnor är det för att domstolarna dömer banet till den förälder som haft mest hand om barnet under uppväxten och som tagit ut mest föräldraledigt. Och det är ju kvinnan i säkert 90% av fallen.

Problemet är att män inte tar ut tillräckligt med föräldraledighet, ja. Men man kan lätt se att en sån policy från domstolar slår blint.  Jag vet ett par som skildes då barnet var litet och mamman hade då mest umgänge med barnet pga ammande och sånt. Problemet var att tingsrätten dömde vårdnaden till mamman med det i åtanke att mamman haft barnet mest. Så får det inte gå till!

Detta är ett exempel på ett problem som de flesta debattörer idag inte har en lösning på. Ena sidans debattörer säger att män måste ta hand om barnen mer så får de vårdnaden mer, andra säger att lagen måste bort och man ska automatiskt döma 50/50, även för slashasar och rövhål. *suck!*

Lösningen

Lösningen är att konsekvent hålla på idén om allas lika rätt och lika ansvar och att grunda alla beslut på grundlig EVIDENS. Vi i Liberaldemokraterna håller på att försöka arbeta fram en sån policy.

Jag håller hårt på principen om lika rätt. Alla parter i en relation ska ha samma rätt och samma ansvar. Brister det med bådas lika rätt måste man gripa in. Mamman ska givetvis ha rätt till barnet mer första tiden efter födseln men sen måste alla andra parter i en relation har lika rätt.

Brister någon av parterna i ansvar måste det givetvis också få effekter på umgänge, etc… Slashasar till män, som inte tar ansvar bevisligen, ska givetvis inte kunna förstöra livet för en familj bara för att de har beslutsrätt. Men allt måste som sagt baseras på evidens, klar evidens, inte godtycke.

Jag anser detta: att barns rätt till umgänge med båda föräldrar måste tryggas… om båda parter lever upp till sitt ansvar. Dvs barns rätt till båda föräldrarna (eller fler om det är en polyrelation). Men… att det måste finnas möjligheter att se till så det straffar sig att INTE leva upp till sitt ansvar, så den part av föräldrarna som sköter sig slipper få sitt och barnens liv förstört av att den andra vårdnadshavaren inte kan sköta sig. Ganska grundläggande men konsekvensen av lika rätt och lika ansvar.

Eventuella problem löser man genom att föra bort diskussionen från könskriget till barnets rätt. Liberaldemokraterna vill  ha en barnbalk i lagen, vi vill stärka barns rätt i domstolar, deras rätt till eget ombud, etc…

Vi vill komma förbi en hel del av de problem som finns genom att fokusera på barnens rätt. Vi vill sätta fokus på barnen och komma bort från könskriget och kan börja resonera med evidens som grund.

Lyfta frågan

Men då  måste frågan lyftas. Den gnällpotta bland män som anser sig förtryckt, men inte kan se att kvinnor faktiskt utsätts för ett lika allvarligt förtryck, men på annat sätt, och inte kan kämpa för deras rätt, och BÅDAS rätt, har jag inget till övers för.

Jag har inget till övers för bitterfitte-feminismen heller som vill ha lika rätt i allt utom det som rör kvinnors rättigheter. Den ”feminist” som inte kan ta en strid för mäns självklara rätt till vårdnaden om sina barn har jag inget till övers för.

Jag känner män som berövats sina barn. jag känner kvinnor som våldtagits, osynliggjorts och vars män skiter i dem. Jag är emot könskriget. Båda sidors problem och lösningar ska synliggöras.

Kampen för mäns rättigheter och kvinnors kamp för kvinnors rättigheter är en och samma sak. Det är en fråga om MÄNNISKORS rättigheter. Staten ska inte gå in och detaljstyra (jag är ju liberaler!), men staten kan göra OERHÖRT mycket genom att bara konsekvent driva idén om lika rätt och lika ansvar. Det räcker, inget mer behövs egentligen.

—————————————————-

Liberaldemokraterna

Jag är en av grundarna till Liberaldemokraterna.

Men åsikterna på bloggen är mina egna…

Vad är Liberaldemokraterna?

Liberaldemokraternas Facebookgrupp —– Twitter: http://www.twitter.com/Lib_dem

Vår hemsida, som är under byggnad, finns på:

www.liberaldemokraterna.com

***

Lägg till Jerlerup på twitter genom att klicka här!

—————————————————-

Läs även andra bloggares åsikter om 

.

Annonser

3 thoughts on “Några ord om ”könskriget”

  1. ”Mamman ska givetvis ha rätt till barnet mer första tiden”

    Om du tänker på amning så ammar inte alla kvinnor och jag vet exempel på föräldrar som använt flaska stora delar av tiden.

    Läste nyligen om två personer som delade på föräldraledigheten den första tiden och var hemma samtidigt i några månader – det kanske kan vara något?

  2. Det där har jag tagit tillbaka faktiskt, sen jag skrev det Johanna. Det bör vara frivilligt om man vill vara hemma med barnet första tiden elelr inte.

    För övrigt kan man lösa det bättre genom att ha generösa regler för sjukskrivning för mamman tiden innan och efter en förlossning. Då kan mamman vara hemma sjukskriven och pappan vara hemma pappaledig.

    Som det är nu måste mamman ta ut mammaledighet om hon är för svag för att jobba några veckor efter förlossningen, och det är helgalet!

    /T

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s