”Kejsarens nya kläder…”

H C Andersen berättar i Kejsarens Nya Kläder historien om makten, och hur människor alltför lättvindigt följer, och låter sig luras av, vad makten säger. Men det är även historien om att man måste våga gå mot strömmen. Att majoriteten kan ha fel, och ofta också har fel, och att därför det behövs folk som ser på politiken med barns ögon och vågar säga att kejsaren är naken, även om alla andra säger att så inte är fallet.

Vi i LIBERALDEMOKRATERNA, söker fler människor som är som den lille pojken i Kejsarens nya kläder. Du kanske?

För många år sedan lefde en kejsare, som tyckte så ofantligt mycket om vackra nya kläder, att han gaf ut alla sina penningar för att bli riktigt fin och grann. Han brydde sig icke om sina soldater, brydde sig icke om teatern eller att åka omkring på promenaderna för annat än att få visa sina nya kläder. Han hade en rock för hvar timme på dagen, och liksom man säger om en kung : han är i rådet, så sade man alltid här : kejsaren är i garderoben.

I den stora staden, der han bodde, gick det mycket muntert till; hvar dag ditkommo många främlingar, och en dag kommo två bedragare. De gåfvo sig ut för att vara väfvare och sade, att de kunde väfva det vackraste tyg, som läte tänka sig. Ej nog med att färgerna och mönstret vore någonting ovanligt vackert; de kläder, som syddes af tyget, hade äfven den underbara egenskapen, att de voro Osynliga för hvarje menniska, som vore oduglig i sitt embete eller också vore otillåtligt dum.

– Det vore ju ena präktiga kläder, tänkte kejsaren. Då jag hade dem på mig, skulle jag kunna upptäcka, hvilka män i mitt rike inte duga för det emhete de innehafva, och så skulle jag kunna skilja de kloka från de dumma; ja, det tyget måste genast väfvas åt mig. Och så gaf han de två bedragarne mycket penningar på hand, för att de skulle börja sitt arbete.

De satte också upp två väfstolar och låtsade, som de arbetade, men de hade icke det ringaste på väfstolen. De begärde oupphörligt det finaste silke och det präktigaste guld; men detta stoppade de i sin egen ficka och arbetade med de tomma väfstolarna, och det till långt in på nätterna.

-Nu skulle jag ändå bra gerna vilja veta, huru långt de kommit med tyget, tänkte kejsaren; men han var riktigt litet underlig till mods, då lian tänkte på, att den som var dum eller illa passade för sitt embete icke kunde se det. För sig sjelf trodde han väl ej att han behöfde vara orolig, men ville dock först skicka någon för att se till, huru det förhölle sig. Hvar enda menniska i staden visste, hvilken sällsam kraft tyget hade, och hvar och en önskade se, huru dålig eller dum hans granne var.

– Jag vill sända min gamle, redlige minister bort till väfvarne, tänkte kejsaren; han kan bäst se, huru tyget tar sig ut, ty han har förstånd, och ingen sköter sitt embete bättre än han.

Nu gick den gamle, hederlige ministern in i salen, der de båda bedragarne sutto och arbetade med de tomma väfstolarna. Å.h, Gud bevare oss! tänkte den gamle ministern och spärrade upp ögonen. Jag kan ju inte se någonting! Men det sade han icke.

De båda bedragarne bådo honom vara så god och stiga närmare och frågade, om det icke vore ett vackert mönster och sköna färger. Med det samma pekade de på den tomma väfstolen, och den stackars gamle ministern fortfor att spärra upp ögonen, men kunde icke se någonting, ty der fans ingenting. Herre Gud! tänkte han, skulle jag vara dum? Det har jag aldrig trott, och det, bör ingen menniska få veta. Skulle jag inte duga att sköta mitt embete? Nej, det-går inte an, att jag säger, att jag inte kan se tyget.

– Nå, ni säger ingenting, sade den ene, som väfde.

– Åh, det är vackert, alldeles utomordentligt vackert ! sade den gamle ministern och tittade genom sina glasögon. Hvilket mönster och hvilka färger! Ja, jag skall säga kejsaren, att det särdeles behagar mig.

– Nå, det gläder oss, sade de båda väfvarne, och nu nämde de färgerna och det sällsamma mönstret vid namn. Den gamle ministern hörde noga på,. så att han skulle kunna säga det samma, då han kom hem till kejsaren, och det gjorde han.

Nu begärde bedragarne mera penningar, mera silke och guld, som de skulle begagna till väfnaden. Alltsammans stoppade de i sina egna fickor, och i väfven kom icke en tråd; men de fortforo som förut att väfva på den tomma väfstolen.

Kejsaren sände snart en annan hederlig embetsman dit för att se, huru det ginge med väfven och om tyget snart vore färdigt. Det gick honom på samma sätt som ministern : hån såg och såg, men som der icke fans annat än de tomma väfstolarna, kunde han ingenting se.

– Ja, är det inte ett vackert tyg? sade de båda bedragarne och visade och förklarade det vackra mönstret, som alls icke fans till.

– Dum är jag inte, tänkte mannen. Det är således mitt goda embete, jag inte duger till? Det var då verkligen eget! Men det bör man inte låta någon märka. Och så prisade han tyget, som han icke såg, och förklarade dem sin förtjusning öfver de vackra färgerna och det präktiga mönstret. Ja, det är riktigt utsökt vackert, sade han till kejsaren.

Alla menniskor i staden talade om det präktiga tyget.

Nu ville kejsaren sjelf se det, medan det ännu var i väfstolen. Med en hel skara utmärkta män, bland dem de två gamla, hederliga embetsmännen, som förut hade varit der, gick han till de båda listiga bedragarne, som nu väfde af alla krafter, men utan både ränning och inslag.

– Ja, är det inte magnifikt? sade de båda hederliga embetsmännen. Täckes ers majestät se, hvilket mönster, hvilka färger! Och så pekade de på den tomma väfstolen, ty de trodde, att de andra nog kunde se tyget.

– Hvad vill det här säga! tänkte kejsaren. Jag ser ingenting, det är ju förskräckligt! Är jag dum? Duger jag inte till att vara kejsare? Det var det förfärligaste, som kunde arrivera mig! – Åh, det är mycket vackert! sade kejsaren. Det har mitt allerhögsta bifall. Och han nickade belåten och betraktade den tomma väfstolen; ty han ville icke säga, att han ingenting kunde se. Hela sviten, som han hade med sig, såg och såg, men såg ändå icke mera än alla de andra; emellertid sade de, liksom kejsaren: Ah, det är mycket vackert! och rådde honom att kläda sig i detta nya präktiga tyg första gången vid den stora procession, som snart skulle ega rum. – Det är magnifikt, ypperligt, charmant ! gick det från mun till mun, och allesammans voro de så innerligt nöjda dermed. Kejsaren gaf hvardera af bedragarne ett riddarkors att hänga i knapphålet samt titel af väfjunkare.

Hela natten före den förmiddag, då processionen skulle ega rum, sutto bedragarne uppe och hade öfver sexton ljus tända. Folk kunde se, att de hade brådt med att få kejsarens nya kläder färdiga. De låtsade, som de togo tyget ur väfstolen, de klipte i luften med stora saxar, de sydde med synål utan tråd och sade slutligen : Se så, nu äro kläderna färdiga !
Kejsaren kom sjelf dit med sina förnämsta kavaljerer, och de båda bedragarne lyfte ena armen i vädret, som om de hållit i något, och sade: Här äro benkläderna! här är rocken! här är manteln! och så vidare. De äro lätta som spindelväf ! Man skulle kunna tro, att man inte hade någonting på kroppen; men deri ligger just dygden hos dessa kläder.

– Ja! sade alla kavaljererne; men de kunde ingenting se, ty der fans icke något.

– Skulle nu ers kejserliga majestät allernådigst täckas taga af sig sina kläder, så skola vi kläda på er de nya der borta framför den stora spegeln, sade bedrabarne.

Kejsaren tog af sig alla sina kläder, och bedraaarne låtsade, som de gåfvo honom plagg efter plagg af de nya, som skulle vara sydda; de togo honom om lifvet och liksom bundo fast något: detta var släpet, och kejsaren vred och vände sig framför spegeln.

– Gud, hvad det kläder väl ! Hvad det sitter utmärkt ! sade de allesammans. Hvilket mönster! hvilka färger! Det är en kostbar drägt!

Tronhimmeln, som skall bäras öfver ers majestät i processionen, väntar der utanför ! anmälde öfverceremonimästaren.

– Ja, jag är ju i ordning! sade kejsaren. Sitter det inte bra? Och så vände han sig ännu en gång framför spegeln, för att det skulle se ut, som om han riktigt betraktade sin ståt.

Kammarherrarne, som skulle bära släpet, famlade med händerna ut åt golfvet, som om de tagit upp släpet, och gingo och höllo händerna i luften ; ty de tordes icke låta märka, att de ingenting kunde se.

Och så gick kejsaren i processionen under den vackra tronhimmeln, och alla menniskor på gatan och i fönstren sade: Gud, hvad kejsarens nya kläder äro makalösa! Hvilket vackert släp han har på manteln! Så utmärkt det sitter! Ingen ville låta märka, att han ingenting såg; ty då hade han ju icke dugt för sitt embete eller ock varit mycket dum. Inga af kejsarens kläder hade gjort en sådan lycka.

– Men han har ju ingenting på sig ! sade ett litet barn.

– Herre Gud, hör bara den oskyldiges röst! sade fadern; och den ene hviskade till den andre, hvad barnet hade sagt.

– Han har ingenting på sig, är det ett litet barn som säger; han har ingenting på sig !

– Han har ju ingenting på sig! ropade slutligen allt folket; och det kröp i kejsaren, ty han tyckte, att de hade rätt; men han tänkte som så: Nu måste jag hålla god min till processionens slut. Och så höll han sig ännu rakare, och kammarherrarne gingo och buro på släpet, som alls icke fans.

Källa

—————————————————-

Liberaldemokraterna

Jag är en av grundarna till Liberaldemokraterna.

Men åsikterna på bloggen är mina egna…

Vad är Liberaldemokraterna?

Liberaldemokraternas Facebookgrupp —– Twitter: http://www.twitter.com/Lib_dem

Vår hemsida, som är under byggnad, kommer att finnas på:

www.liberaldemokraterna.com

***

Lägg till Jerlerup på twitter genom att klicka här!

—————————————————-

Läs även andra bloggares åsikter om 

 

9 tankar om “”Kejsarens nya kläder…”

  1. Jag tänkte avstå, men med tanke på er tidigare hatpropaganda mot SD måste jag kommentera.

    Liberaler är själva signumet för medlöpare. De har ju i sitt vankelmod skyltat nakna medan de med snoppen fladdrande sprungit mellan höger och vänster.

    Många tar ställning, en del blir avskedade från sina arbeten, en del blir slagna, en del blir knivstungna. Ni är fina. Gratulerar.

  2. Hej Riffi.

    Självklart ska man i en liberal demokrati inte förlora sitt arbete på grund av politiska åsikter. Eller för den delen knivstungna, slagna, skjutna eller bombade. Det håller jag med om.

    Jag tror inte att någon av oss i Liberaldemokraterna tycker att det är O.K. att trakassera enskilda individer för sina åsikter – hur dumma de än må vara.

    I en liberal demokrati får man ha fel – du också.

  3. Hej Calle!

    Flott. Det är skönt att känna att liberaldemokraterna på detta konkreta sätt slår näven i bordet och stöder SD.

  4. Kom igen nurå. Massvis av människor har haft fel förut. Ni är inte de första. Många tycker att era fåniga åsikter är kul. Tappa inte sugen!

  5. PP och ni tycker ju att småtjyvar skall ha rätt att tjyva upphovrättsskyddat material. Det tycker inte jag?

    Tycker Ni det. Fyll i kommentarer på den prickade linjen nedan

    …………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………

  6. Tja, Kejserens nye klæder læste jeg første gang da jeg var omkring syv år gammel og det føles ikke helt riktigt at se gamle HC figurere her.

  7. Naken är väl Bildt och Billström i deras förnekelse av sina alter egon.
    Åkesson däremot framstår som en klippa av trovärdighet i den sammanhangen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s