Intervju om tidelag på Släktband

På fritiden släktforskar jag! Idag i programmet Släktband intervjuas jag om Truls Jonsson Kullberg och ett tidelagsbrott i Kullabygden från 1700-talet som jag och Martin Brandt forskat fram. (Tyvärr har journalisten inte tagit med Martins namn dock!)

Lyssna på programmet här: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2068&artikel=4190516 (klicka på senaste sändningen)

Jag klistrar in delar av artikeln, och intervjun med en annan forskare som forskat i ämnet, här nedan:

Tidelag är ett brott som i alla tider väckt avsky och som långt in i modern tid lett till hårda straff. Så långt tillbaka som till medeltiden, och förmodligen också dessförinnan, var tidelag belagt med dödsstraff.

En av de många som blev anklagad för tidelag var Truls Jönsson Kullenberg som var dräng på Kullagården i norra Skåne de första åren in på 1700- talet.

Torbjörn Jerlerup har sina rötter i Kullabygden vid Höganäs och forskar på Luggude härad från 1700 och bakåt. En av de stora viktiga släkterna i området stammar från Nils Trulsson på Kullagården, och Truls Jönsson Kullenberg arbetade på hans gård.

Torbjörn Jerlerup. Foto: Jonathan Rieder.Torbjörn Jerlerup stötte på ett mål 1710-11, där Truls Kullenberg blev anklagad för tidelag. Men själva brottet skulle ha skett redan 1706.

-Ryktet började gå att Truls Kullenberg skulle ha begått ett av de hemskaste brott man kunde begå, nämligen tidelag, berättar Torbjörn Jerlerup. Precis efter det förmodare brottet rymde dessutom Truls över till Danmark där han anslöt sig till de danska trupperna.

-Och man kan ju förstå att det skvallras när han nu hade så bråttom att fly.

Så länge Truls Jönsson Kullenberg fanns i Danmark kunde man ingenting göra, men 1710, dvs fyra år efter det att Truls  rymde, så befinner sig Truls återigen på svensk jord.

Han finns med i den danska trupp som landstigit i Helsingborg för att försöka ta tillbaka Skåne. Truls deserterar nu ännu en gång, denna gång till svenskarna. Den här gången åker han fast.

1711 börjar rättegångarna, med att man läser upp anklagelserna, både om tidelag och det faktum att han rymt över till fienden.

-Man började med det viktigaste brottet först, alltså tidelaget – inte landsförräderiet, konstaterar Torbjörn Jerlerup. Truls hävdade att han var oskyldig.

När Torbjörn Jerlerup läste rättegångshandlingarna dök det upp ett namn som han kände väl igen från andra rättegångar i trakten. Det var prästen i socknen Erik Sinius som spelade en särskild roll för klimatet i byn.

-Han verkar ha varit oerhört grälsjuk. Han skulle processa och gräla om allting.

Jerlerup har sett att det finns ett mönster i Sinius beteende– han plockade upp någon liten detalj och byggde från den upp en stor anklagelse.

-Vid flera tillfällen påstod han att folk hade mördat, och mot slutet av sitt liv sätter han igång en häxprocess i bygden.

-Det gick så långt att landshövdingen i Malmöhus län gjorde en utredning om prästerna i Skåne där han konstaterade att Sinius försökte påverka domstolarna i trakten, säger Jerlerup.

Hus från Kullabygden. Teckning: Nils Månsson MandelgrenGrunden till tidelagsanklagelserna mot Truls kommer från två Mölledrängar, Anders Stenhög och Pål Andersson. De har påstått att de en vacker sommardag stått uppe på Kullaberg och   sett hur Truls ledde ut två ston till en beteshage. Vad som därefter har hänt har de egentligen inte sett, men det har alltså inte hindrat dem från att sprida ryktet om Truls hemska brott.

Ett jätteproblem i rättegången är att en av de här två drängarna nu själv flytt över till Danmark, och alltså inte kan höras i rätten. Istället får hans fru svara för honom. Protokollen från förhandlingarna i Luggude härad är nogranna och detaljerade.

De berättar i protokollen om hur de gått upp på Kullaberg, och där såg de Truls Kullenberg som ledde ut ett par ”ök” till bete.

Hus från Kullabygden. Teckning Nils Månsson Mandelgren.

Pål berättade att de båda drängarna turades om att kika på Truls från en buske några meter bort. Men vad som faktiskt skedde kunde de inte se, trots att de alltså stod väldigt nära.

-Rätten som ju måste ha bevis för att kunna döma någon för tidelag pressade drängen, och frågade Pål: ”Kunde du se om han hade sin hemlighet ute?”, berättar Torbjörn Jerlerup.

Rätten fortsätter att fråga en massa detaljer om var Truls stod, var hästen stod och så vidare. Till slut får Pål svära ”på sin själs salighet” att han inte sett Truls ha ”sin hemlighet” ute.

Senare i rättegången hörs både prästen Erik Sinius och drängen Anders Stenhögs hustru Bengta, och då blir det tydligt, säger Torbjörn Jerlerup, att rätten blivit klar över att detta handlar om ryktesspridning mer än vad någon faktiskt sett, för rätten skäller på Bengta, men protokollföraren har inte ens brytt sig om att skriva ned vad hon säger.

Alltsammans slutar med att Truls Kullenberg blir frikänd från anklagelsen om Tidelag. Det andra brottet Landsförräderiet tas senare upp i hovrätten, men Torbjörn Jerlerup har ännu inte lyckats finna de handlingarna.

Han tror att det på sätt och vid var prästen Erik Sinius fel att Truls Kullenberg blev anklagad för tidelag. Han hade med sitt överdrivna nit och sin förtjusning i att dra folk inför rätta, skapat en skvallerkultur i socknen, som bäddade för misstro och anklagelser. Torbjörn Jerlerup har sett samma mönster senare i tiden.

-Min bild av Sinius präglas mycket av det trolldomsärende som dyker upp på 1720-talet, då det är Sinius som sprider lösa rykten om den förmodade trollpackan Boel. Det är han som går till Tingsrätten, han som genomför förhör med vittnen, det är han som är pådrivande i allting.

Torbjörn Jerlerup menar att prästen Erik Sinius ande som svävar över hela förloppet då Truls Jönsson Kullenberg anklagades för tidelag.

En utskrift av rättegångshandlingarna finns på:   Torbjörn Jerlerups hemsida

Tidelagshandlingar i arkiven

Trots att det var både skamligt och tabubelagt med tidelag, var det den vanligaste anledningen till verkställda dödsstraff i mitten på 1700 talet i norra och mellersta Sverige.

Och det var just den stora mängden avrättningar som gjorde att historikern Jonas Liliequist vid Umeå Universitet först började forska i ämnet. Han har läst över 1500 tidelagsrättegångar som bildar underlaget för hans doktorsavhandling.

Jonas Liliequist hämtar några arkivhandlingar. Foto: Gunilla Nordlund/ SR

– När jag studerade avrättningsstatistiken för 1700- talet såg jag att det var en oerhört stor del som avrättades för tidelag, och dessutom var det nästan bara pojkar och yngre män. De flesta var runt 16- 17 år, och en och annan äldre man fanns också med, berättar Jonas Liliequist.

Det var framförallt frågan om varför det här brottet var så viktigt att det skulle straffas så hårt, som väckte Jonas Liliequists intresse.

– Det handlar om gränsen mellan människa och djur, föreställningar om att det kunde födas en avkomma som var hälften människa hälften ko. Skuld och skamkänslor var en annan del och även hur man får människor att bekänna saker. Skälva handlingen i sig, som kan framstå som spektakulär, har varit mindre intresse i avhandlingsarbetet, berättar Jonas Liliequist.

Det är svårt att veta vilket det äldsta rättsliga belägget är för tidelagsbrottet. Men de återfinns så tidigt som i de medeltida tänkeböckerna. Det är i första hand 1500- talet man ser dem när vi i Sverige får ordentliga rättskällor.

– Men då hade vi en annorlunda rättsprocess. Om man anklagades för någonting eller att det gick ett rykte kunde man gå till rätten och blev där förlagd att komma tillbaks med tolv män som gick ed på att den anklagade var ärlig. De skulle inte gå ed på att hon eller han var oskyldig, utan att hon var en hedervärd person. Då kunde de anklagade frias från anklagelsen eller ryktet, berättar Jonas Liliequist.

Under 1600- talet får Sverige en annan rättsprocess som var mer undersökande, berättar Jonas Liliequist, Man kräver bevis och lägger ner stor vikt vid bekännelsen, vid materiell bevisföring och vittnen. Det var mer likt vår moderna rättsprocess.

– Det här innebär också att angiveriet uppmuntras, vilket leder till att den här typen av mål ökar. Så det är under 1600- talet vi ser den stora ökningen av brott som tidelag, men i mitten av 1700- talet kulminerar målen rörande tidelag.

Då drog myndigheterna åt sig öronen, berättar Jonas Liliequist. Det blev mer och mer svårt att avgöra om den person som erkände brottet var skyldig, eftersom det inte längre räckte med egen bekännelse utan krävdes också vittnen.

En av anledningarna till att människor sa att de begått tidelag var att de hade oerhört dåligt samvete och var rädd att hamna i helvetet. Det har jag många belägg för i rättsfallen, berättar Jonas Liliequist.

Även de personer som blev vittnen till tidelaget kunde frukta att de skulle drabbas av Guds straff, om de inte angav vad de sett.

– Det var ju en väldig propaganda från präster och överhet under den här tiden. Om inte de här svåra brotten beivrades skulle hela landet drabbas av Guds hämnd, berättar Jonas Liliequist. Ofta berättar de att de utfört tidelaget för många år sedan, när de var ung pojke.

Det är just de fallen som blir problematiska, därför det fanns inga andra bevis än själva bekännelsen. Och den kunde ju vara ärlig och uppriktig, och att personen nu greps av en fruktansvärd ångest när han blev äldre och ville fria sig från detta.

– Och då fanns det en möjlighet att gå till prästen. Bikten var avskaffad som den var utformad i den katolska kyrkan. Men fortfarande fanns det en möjlighet att gå till prästen och enskilt bekänna för honom för att få syndernas förlåtelse, om det var så att det var känt. Prästen fick inte avslöja det han hört, på grund av tystnadsplikten.

Men ofta var det så att prästen uppmanade personen att erkänna. Även kroppen måste stå sitt straff, menade de.

– Jag har hittat några fall där prästen gillrade en fälla så att någon står och lyssnar bakom dörren och därmed finns det vittnen till bekännelsen, berättar Jonas Liliequist. Då var det fritt fram att föra det vidare till länsman och rätten.

I rättegångshandlingarna blir beskrivningarna mycket detaljerade. Och det finns många ohyggliga historier berättar Jonas Liliequist.

– I ett fall var pojken bara 17 år. När han skulle avrättas står det i rannsakningenx att han fördes ut på rättegångsplatsen halvdöd på grund av ångest och att han fått så mycket brännvin i sig. När han sen skulle lägga huvudet på stupstocken var skarprättaren så berusad att han fick hugga tre fyra gånger innan huvudet höggs av. Det finns flera såna plågsamma och ohyggliga berättelser att läsa, berättar Jonas Liliequist.

De 1500 tidelagsfall som ligger grund till Jonas Liliequist avhandling. Foto: Gunilla Nordlund/ SR

Det fanns en motsättning att dödsstraffet skulle vara avskräckande och att människans själ skulle räddas.

– Från början avrättades tidelagare, som de kallas, genom att brännas levande, berättar Jonas Liliequist. Avrättningarna omgärdades av allt mer sakrala ceremonier. En präst följde med ut på avrättningsplatsen, och enligt kyrkohandboken skulle prästen säga till den som skulle avrättas att; redan i morgon ska du sitta vid Herrens högra sida. Om han var uppriktigt ångerfull och botfärdig i avrättningsögonblicket behövde han inte vänta till domedagen. Han kom direkt till himlen på det här sättet.

Förvirrade och olyckliga människor såg i avrättningsceremonin ett alternativ till självmordet för att slippa helvetet. Det fanns en stor osäkerhet och människor var rädda att kanske bli stannande på halva vägen och bli gengångare.

Prästen skulle också se till att personen som skulle avrättas inte skulle bli desperat och började misströsta, för då kunde djävulen vara där och snappa åt sig själen trodde man, berättar Jonas Liliequist.

Även djuren föstes fram till rätteplatsen. Från början brändes djuret tillsammans med den avrättades kropp, men det förändrades så att man tog djuren och grävde ner dem i skogen eler på rätteplatsen.

Om djuret fick leva skulle det väcka förargelse. Vid åsynen av djuret skulle människor komma ihåg handlingen. Sen är det tydligt, berättar Jonas Liliequist, att ägarna till djuren kände vämjelse för dem. Man hade en föreställning att djuret blivit förmänskligat och kunde inte äta köttet eller dricka mjölken. Folk kräktes efter att de fått reda på att det de ätit kommer från ett djur som någon haft tidelag med.

Djurens ägare var oerhört angelägna om att den anklagade skulle peka ut exakt vilka han hade haft tidelag med så att de kunde göra sig av med djuret. Det var ett viktigt moment i rättegångarna.

Jonas Liliequist berättar att det fanns en föreställning om att vallpojkarna var roten till det onda, och 1680 infördes formellt ett förbjud för bönder att ha pojkar som vallade. När pojken kom i puberteten var det skamligt att umgås med djur och att till exempel gå ut i ladugården

Det finns ingen motsvarighet till de svenska tidelagsprocesserna ute i Europa, det är unikt för Sverige, berättar Jonas Liliequist. Och det beror delvis på att vi hade traditionen att pojkar vallade djuren.

Avhandlingen heter Brott, synd och straff- tidelagsbrottet i Sverige under 16- och 1700- talen.

(…)

—————————————————-

Liberaldemokraterna

Jag är en av grundarna till Liberaldemokraterna.

Men åsikterna på bloggen är mina egna…

Vad är Liberaldemokraterna?

Liberaldemokraternas Facebookgrupp —– Twitter: http://www.twitter.com/Lib_dem

Vår hemsida finns här:

www.liberaldemokraterna.com

***

Lägg till Jerlerup på twitter genom att klicka här!

—————————————————-

Läs även andra bloggares åsikter om 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s