Rättigheter och liberalism…

Nej, Johan Norbergs bok, som jag sa att jag skulle kika på igår, imponerade INTE på mig! Jag gillar Johan skarpt men i den här gamla boken var han helt fel ute!  Johan delar in FN-stadgans rättigheter i goda och dåliga rättigheter.  ”Frihetsrättigheter kräver att staten skall låta folk vara i fred, välfärdsrättigheter kräver tvärtom att staten skall tvinga medborgare att möta andras behov”, skriver Johan Norberg.

I den här artikeln vill jag ge honom en del vänskaplig kritik!

Johan Norberg anser att stadgan om att ”var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet” är en ”god” paragraf, däremot är rätten till utbildning en ”dålig” paragraf.

Problemet med det resonemanget blir att om man inte kan skaffa sig en bra utbildning, om man inte kan läsa och skriva t.ex, så kommer ens möjligheter att använda yttrande- och åsiktsfriheten att vara så begränsad att det blir absurt.

Den här paragrafen ogillar Johan också: ”Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat… ”

Då frågar jag mig återigen: hur ska man kunna utnyttja sin rätt till frihet, yttrandefrihet, etc om man inte KAN skaffa sig mat för dagen på något sätt?

Det Johan missar är att de ”dåliga” paragraferna, dvs välfärdsrättigheterna, är nödvändiga för att en människa ska kunna använda sig av de ”goda” frihetsparagraferna.

– Utan rätten (inte kravet utan rätten) att skaffa sig en utbildning funkar inte yttrandefriheten som den ska. Då delas yttrandefriheten in i ett A lag ett B lag och ett C lag.

– Utan rätten att KUNNA skaffa sig ett relativt välstånd blir yttrandefriheten en tom paragraf utan innehåll. Hur många som svälter eller saknar mat över huvudet tänker på yttrandefriheten först? Nej, det blir som alltid. Om den hungrige kan få mat så säljer oftast den hungrige sig till de som KAN ge den mat!

– Utan RÄTTEN till fritid  blir paragraferna om mötesfrihet och allmänna val en tom paragraf. Fråga de som kämpade för att arbetare skulle få rätt till lagstadgad arbetstid. Dilemmat var att om man jobbar sex dar i veckan 12-14 timmar om dagen så ORKAR man inte uttnyttja sin rätt till mötesfrihet, alltså blir även den paragrafen ett tomt skal.

Förresten så blir även rätten till liv ett tomt skal. Analfabeter, folk som är fattiga och inte KAN på något sätt ta sig ur den, folk som jobbar 12 timmar om dygnet dör tidigare också!

Tänker man som Johan så blir friheten som den graderad röstskalan. Det blir A, B, C och D lag. Det blir folk med MASSOR av frihet (tex Johan Norberg) och folk med nästan ingen!

Att sen Johan Norberg säger att friheten i sig leder till att folk får det bättre och att det därför inte behövs några dåliga ”välfärdsparagrafer”, gör ändå inte att man kommer ifrån det grundläggande problemet: att det behövs fasta ramverk och kontroll att människors grundläggande rättigheter tillgodoses.

Min syn på ramverk och kontroll

Nej. Problemet är att Norbergs bok förutsätter ett perfekt liberalt utopia, som aldrig existerat, där marknadskrafter och frihet automatiskt löser alla problem.

Så har det inte varit i historien, där sånt som kortsiktighet, ren girighet och makt ofta har ställt till det. Men det förutsätts att den dag vi når utopia fixar det sig.

Jag är pragmatiker. Jag har sett i historien att saker inte alltid löst sig av sig själv. Man måste ge maximal frihet men vara medveten om att riskerna alltid finns att RÄTTEN (inte skyldigheten) till friheten blir som på en graderad skala, om inte friheten ges ett ramverk, ett skyddsnät och lite god hjälp på traven då det behövs.

Innan Liberaldemokraterna bildades såg jag mig alltid som Libertarian frihetsfrågorna och vänster i nödvändigheten att upprätthålla ramverket!  🙂 Jag är nog personligen radikalare än de flesta andra  i privatiseringsfrågorna. Personligen anser jag att man bör kunna privatisera nästan allt i en stat, och ha STARKA ramverk och kontrollsystem istället för att ge alla de privata skolorna, sjukhusen, arbetsförmedlingarna (etc) rätt inriktning, och för att undvika att de privata aktörerna inskränker människors frihet .

Den viktigaste frågan för mig är är ramverkets konstruktion, att ha ett ramverk med mekanismer som slår till när individers frihet hotas, genom motstridiga intressen, girighet, fördomar, kortsiktighet eller makt.

Taxi!

Jag skrev en hel del om detta när jag skrev om taxiavregleringen i Stockholm.

https://ligator.wordpress.com/2010/09/29/tax/

Så här skrev jag:

Ibland kan man lära sig saker från de mest oväntade håll och kanter. Jag lärde mig massor när jag på 90-talet studerade taxiavregleringen i Stockholm och hur den påverkade taxitrafiken i Arlanda. Det visade för mig att det finns ett alternativ mellan anarkoliberalism och Socialdemokratisk detaljreglering av ekonomin.

Nu var det några år sen jag studerade detta, så ni får ursäkta om några detaljer är fel, men så här minns jag det.

Modell ett: planekonomi

Först hade man planekonomi. Den enda aktören var i praktiken det taxibolag som senare blev taxi Stockholm. Priset för taxiresor mellan Arlanda och Stockholm var detaljreglerat. På ett sätt var det tryggt för resenären, som slapp obehagliga överraskningar i form av ockerpriser. Men på ett annat sätt var det också problematiskt. Dålig service, dålig samordning, brist på bilar ibland och överskott ibland, etc.

Den fria företagsamheten bland chaufförerna var hämmad. Enda sättet att göra något fritt var att köra svarttaxi. Det fanns en stor svart ekonomi i taxibranschen. Den var inte trygg. Chaufförer kunde mista licensen och jobbet och kunder skinnas av mindre seriösa svarta alternativ.

Modell två: anarkoliberalism

Det höll inte med planekonomi. Då släppte man allt nästan helt fritt i och med avregleringen av taxi. Mängder av små och stora aktörer började köra taxi. Nu fanns det oftast en bil att tillgå vid Arlanda och inne i stan. Marknaden styrde tillgången. Det var ju bra… Men… snart upptäckte man att det hade blivit anarki. Inga prisregleringar fanns så MÄNGDER av stackars turister blev skinnade på pengar. Det var inte ovanligt att man fick betala 2000-4000 för en taxiresa mellan t.ex. Arlanda och Stockholm.

Eftersom gamla svartchaufförer nu blivit vita blev inte tryggheten optimal heller. Antalet stölder och våldtäkter i samband med resorna Arlanda – Stockholm ökade.

Och företagsamheten gynnades inte. Egna företagare som ville vara seriösa och hålla bra standard, höll sig kort och gott från Arlanda. Vid taxifilerna i Arlanda och vid centralen i Stockholm var det anarki och de mer oseriösa snodde åt sig de bästa kunderna.

Alternativ tre: Blandekonomi av ”bästa” sossemodell.

Det här var inte hållbart så Arlanda (och Centralstationen i Stockholm) slog till bromsarna och gick från anarkoliberalism till god sosse-ekonomi.

De skapade två taxifiler. En fil för de ”seriösa” bolagen, alltså de stora aktörerna, taxi 020, taxikurir och Taxi Stockholm, och en för resten. Samtidigt skapades lagar som gjorde det svårare att ta för mycket betalt. man skulle nu noga redovisa sitt pris.

Enligt taxichaufförerna vid denna tiden (för ca 8-10 år sen) missgynnades nu seriösa chaufförer dubbelt. Dels kunde de inte stå på de mest attraktiva platserna, som de tre stora hade monopol på, och dels var det samma anarki bland de ”fria” åkarna och de andra bolagen. Djungelns lag.

Det fanns många problem med effektiviteten och servicen kvar, dessutom.

Hur det är nu vet jag inte riktigt. Kanske nån av läsarna vet?

Vad hade de kunnat göra istället?

Det sunda förnuftet säger att de hade kunnat välja en annan väg. De hade kunnat säga att alla får konkurrera på lika villkor. Så hade man kunnat skapa en större taxicentral för ALLA bilar, oavsett ägare.

Sen hade man kunnat skapa ramar för verksamheten. I detta fallet hade jag nog reglerat i avtalsform vad som är överpris, vad som krävs som minimum med service och att ID-kort måste finnas synligt, etc. Samt reglerat att man måste följa reglerna vid taxicentralerna.

Om någon hade misskött sig hade de kort och gott straffats. De hade inte tillåtits köra taxi Arlanda mer.

Dvs: Var med här och kör våra resenärer. Alla är välkomna som sköter sig. Pröva gärna egna lösningar och ge service som du tror att folk vill bli bemötta. Pröva dina vingar!

Så hade de kunnat säga!

Det är så jag ser på saken. Låt de privata initiativen blomma fritt och minimera statens ingripanden till att bli en fråga om att ge ramarna, stödet och ingripa när nåt går fel.

Jämförelsen med taxi och Arlanda är ganska intressant. Varför detaljreglera? Varför släppa allt fritt? Det finns andra liberala initiativ där man värnar om de s.k. ”svaga” bättre än genom detaljreglering!

—————————————————-

Lägg till Jerlerup på twitter genom att klicka här!

—————————————————-

Läs även andra bloggares åsikter om Liberaldemokraterna, Sverigedemokraterna, Liberalism, Torbjörn Jerlerup,Alexander+Bard, ekonomi, rasism, antirasism, liberal, Johan Norberg, Folkpartiet,