Sociala medier: en demokratisk revolution

Den tolfte september hade DN en artikel om att Sociala medier är en flopp i valrörelsen. (Skärmdumprar finns här och här!) Man vinner inga röster på Facebook eller Twitter, sa medieprofessorn Jesper Strömbäck, utan det är traditionell dörrknackning och tv-reklam som är bästa sättet att nå ut med sin politik. Javisst, det är rätt, skulle jag svar, men ändå fel! Och framför allt är det fel tänkt!

Avståndet mellan politiker och väljare har alltid varit stort. Politiker har sett som en överhet som man ska närma sig med mössan i hand, och politikerna har oftast sett sig som en sån överhet och förväntat detta beteende från väljarna. Så har det alltid varit.

För bara några år sen var det enda sättet att få reda på vad ens lokala politiker gör, och att ta ett samtal med denne, att passivt läsa vad massmedierna säger, eller att gå på ett möte med honom eller henne. Visst kunde man ringa, eller skriva också, men möjligheten till kommunikation har varit begränsad.

Förändring

Det är egentligen först nu, med datoriseringen och revolutionen med internet som det håller på att ändra sig. Plötsligt börjar en del av barriärerna mellan väljare och valda att brytas ner.

Visst är det ännu bara ca 20.000 som aktivt dagligen använder twitter i Sverige, och antalet aktiva politiska bloggare är väl lika många, och många politiker är ännu svåra att bli vän med på Facebook. Men möjligheten till kommunikation finns där på ett sätt som man aldrig tidigare skådat i världshistorien.

Nej, för att 20.000 twittrare är inte alla Sveriges väljare, men en stor del av de som skapar idéerna och kampanjerna, och rapporterar dem, dvs de som FORMAR valrörelser och debatter, finns på twitter, på bloggar och på facebook.

Inte alla svenska väljare formar politiken. Man brukar säga att 80% av befolkningen inte bryr sig så jättemycket om dagspolitiken, 19% bryr sig om vad som hänt eller händer, men bara 0,5%-1% ser till att få saker att HÄNDA. Det är alla föreningars och sociala kretsars eviga dilemma, det är ett fåtal som bär det mesta av utvecklingsarbetet och planeringen. Samma sak gäller för politiken.

Och bara för att man sitter i riksdagen betyder inte det att man tillhör de som vår saker att hända. Jag har mött riksdagsmän som anser att de inte kan förändra ett skvatt i Sverige.

Kort steg mellan att vara passiv och aktiv

Om man VILL är steget kort mellan att vara passiv och att vara aktiv idag. Vill du vara med och förändra Sverige öppnar du ett wordpresskonto och skapar en blogg, du öppnar upp din Facebook konto förmer än din släkt och dina närmsta vänner, och du går ut på twitter, sen är du igång!

Det är inte som förr, att om du vill vara aktiv i rikspolitiken måste du först bli aktiv i en liten lokalförening och gå den vägen.

En genomsnittlig ledig dag för mig ser ut ungefär så här. Jag börjar dagen med en snabbkoll på nyheterna och jag kommenterar kanske nåt på twitter. Jag ser nåt galet i nån riksdagspolitikers blogg, kanske en sosseblogg, och slänger iväg en kommentar på bloggen med länk till nåt jag skrivit i saken. Sen skriver jag nåt morgoninlägg som jag skickar iväg på twitter och pingar genom twingly och andra tjänster så folk kan läsa mitt inlägg lättare.

På eftermiddagen så kanske jag skickar några kommentarer till folk som skriver saker på twitter och skickar vidare länkar till intressanta artiklar jag funnit på nätet. Jag hjälper riksdagskvinna X att hitta material till en artikel som dagen efter dyker upp i Dagens Nyheter, och jag ger tips till bloggare Y som imorgon leder till ett inlägg som sprids ganska mycket över nätet. Jag läser några av mina favoritbloggar, bland politiker och debattörer, och plöjer igenom tips som sprids via twitter och facebook.

PÅ kvällen svarar jag på kommentarerna från sossebloggaren jag skrev till på morgonen, jag blir arg på en moderatblogg och hittar nåt intressant hos en ärkekommunist. Jag avslutar dagen med att skicka en skämtteckning till Gudrun Schyman och att skrattande läsa Federleys senaste twitterinlägg om ostbågar och politik, eller hur nån journalist sagt nåt knäppt om honom :-)!

Och detta utan att känna de allra flesta av personerna egentligen. Fast intressant nog lär man känna ganska många och breddar sitt nätverk snabbt!

Avståndet krymper

Avståndet har krympt mellan väljare och politiker. Och ALLA kan vara med och påverka Sverige och världen. För givetvis kan man göra samma sak i världspolitiken som i den svenska politiken! För nu kan den som har dator och internet nå de som formar debatten och politiken på ett sätt som aldrig skådats i historien.

Visst måste det som debatteras i sociala medier spridas ut till resten av befolkningen också. Utan tvekan. Men sociala medier har sin styrka i att koppla ihop de som skapar debatten!

Inom en snar framtid kommer detta att revolutionera även valdebatterna. Varför ska man ha fasta listor av personer att rösta på som är knutna till regioner i Sverige. En Skånsk centerpartist kanske fastnar för en moderat i Luleå som hon eller han vill rösta på. Personvalet kommer att spela en allt större roll.

Hur val, debatter och röstningar kommer att gå till om femtio år kan man inte ens gissa. Men vill man få en föraning om framtiden ska man titta på de sociala medierna. DE är framtiden!

———————————————

Läs även:

Mickael Zackrisson, Zackrisson, Newsdesk PR 2.0, Signerat Kjellberg, Hammerhanborg, Karpstryparen,

Piratpartiets bloggar: 2022, Troberg, Beelzebjörn, Opassande, Blogge

Och reklamfilmen för PP, rent mjöl i påsen

Läs även andra bloggares åsikter om Sociala medier, internet, Piratpartiet, revolution, demokrati, val, val2010, twitter, facebook, bloggar, wordpress