Integrationspolitikens problem, två debattinlägg

Idag vill jag rekommendera Ulf Nilssons senaste kolumn, och en artikel ur DN. Båda är några dagar gamla. De är intressanta eftersom de belyser problemen inom integrationspolitiken och menar att man bara kan lösa problemen, och hålla extremisterna stången, genom öppenhet och ärlighet. Som Ulf Nilsson skriver: ”En effektiv politik för rättvisa åt alla – födda svenskar, liksom invandrade – en sådan politik måste bygga på fakta, att vi ser hur VERKLIGHETEN ser ut. Att kräva detta är inte rasism, det är sunt förnuft. Vet väljaren inte hur verkligheten ser ut – får vissa frågor aldrig svar – blir det lättare för extremister att locka till sig skrämda och förvirrade väljare.”

Ja, jag vet att Sverigedemokraterna och Politiskt Inkorrekt och en del andra citerar Ulf Nilsson nu. Men han har ändå rätt!

En rättvis politik måste bygga på verkliga fakta

Ulf Nilsson

I debatten om dagens verklighet måste i n v a n d r i n g e n, som är en del av befolkningsutvecklingen, analyseras. Taktiken att låtsas som om Sverigedemo-kraterna inte finns är lika förkastlig som föraktlig. Återigen är det som krävs en sann beskrivning av VERKLIGHETEN. Hur många invandrare finns det i Sverige? Var bor de? Hur många har kommit under de senaste 20 åren? Hur många arbetar – och med vad? Hur många är äldre anhöriga och lever på bidrag – till vilket de är berättigade – och hur många är barn?

Och, även om det kommer att stämplas som rasistiskt, intolerant och jag vet inte vad: hur stor del av Sveriges befolkning bekänner sig till islam? Hur många procent av dömda brottslingar är födda i något annat land än Sverige? Bokstavligen varje dag får jag, via nätet, larmrapporter, så gott som alltid från främlingsfientliga – och ibland vettskrämda – svenskar. Man ”slår larm” om att invandringen kostar landet, alltså dess skattebetalare, x miljarder per år. Det är uppenbart att det drar ett spöke genom landet och att rädsla, för en förändring som skrämmer, smyger sig in i vanliga svenskars fikasnack ofta, ofta.

En effektiv politik för rättvisa åt alla – födda svenskar, liksom invandrade – en sådan politik måste bygga på fakta, att vi ser hur VERKLIGHETEN ser ut. Att kräva detta är inte rasism, det är sunt förnuft. Vet väljaren inte hur verkligheten ser ut – får vissa frågor aldrig svar – blir det lättare för extremister att locka till sig skrämda och förvirrade väljare.

Jag tycker inte att de statsbärande partiernas politiker (ja, jag räknar in de rödgröna där) har ägnat frågan – som är oerhört viktig för Sveriges framtid – det intresse den förtjänar. Överhuvudtaget anser jag att kampanjen hittills mest handlat om att k ö p a väljare. Att dela ut kontanter är som bekant förbjudet, men l o v a får man. Butler på tunnelbanan, hipp,hipp! Det dummaste förslaget genom tiderna! Alla vill ge oss pensionärer mer pengar, ja om, utifall, om ”resurserna” tillåter ”framöver” och ingenting annat ter sig viktigare. Stora ord, fett valfläsk, floskler. VERKLIGHETEN lyser dessvärre i stor utsträckning med sin frånvaro.

Källa: PI och Expressen

————————————–

Godhjärtade svenskar ser på invandrare som husdjur

Lars Åberg

Svensk integrationspolitik genomsyras av strukturell välvilja. Men solidariteten har förvandlats till självförstärkande förträfflighet. Under fyrtio år har det formulerats en politik – och byggts upp en myndighetsutövning – som grundar sig på att man tycker synd om dem som flyttar till Sverige. Fortfarande kan man höra folk tala om ”våra invandrare”. Den här betoningen av invandrarskapet är en plåga; som andra- och tredjegenerationens och evighetens invandrare tycks man aldrig få en individuell identitet. Om folk inte får jobb beror det oftast inte på att de invandrat utan på att de saknar utbildning och kompetens. Både biståndsmottagare och biståndsgivare går in i sina förväntade roller och bidrar gemensamt till att ingenting i samhället förändras.

Mycket skrivs och sägs om Sverige demokraterna och deras för hållande till invandringen. Väl så intressant är de etablerade partiernas syn på migration och människor som flyttar till Sverige. Genom att förfasa sig över SD kan man framställa sig själv som god även om man i andra former ger uttryck för fördomsfullhet och aktivt reproducerar konstruerade grupptillhörigheter.

Exotiseringen av invandrare har blivit en politisk tankebyggnad, som sorterar befolkningen och förvandlar den till abstrakta kollektiv lämpade för huggsexor om gruppbaserade rättigheter. Betoningen av invandrarskapet är en institutionell plåga; som andra- och tredjegenerationens och evighetens invandrare tycks man aldrig få en individuell identitet utan behandlas som hjälpkrävande klanmedlem med behov av speciella åtgärder.

Under cirka fyrtio år har det formulerats en politik, och byggts upp en myndighetsutövning, som grundar sig på att man tycker synd om dem som flyttar hit.

I omvärlden betraktas det svenska som tolerant och generöst och det finns uppen bara ekonomiska skäl till att så många människor söker sig ända hit. Endast i Sverige uppfattas och framställs denna generositet som kränkande, diskriminerande och främlingsfientlig. Bara här kan det framstå som problematiskt att möta ett demokratiskt system med ett inhemskt vardagsspråk.

I inget annat land ursäktar man sig så mycket för sina landvinningar och glömmer så lätt bort att dessa baseras på mångårig politisk kamp med starka inslag av socialdemokrati och kvinnorörelse.

Det samhälleliga förhållningssättet till nya inflyttare är vingligt, inkonsekvent och i dålig mening förhandlingsbart. Emotionella omskrivningar – de ensamkommande flyktingbarnen, de papperslösa, hela det urholkade flyktingbegreppet etcetera – avslöjar en ängslan för att diskutera de problem, som väldigt många av oss ändå förr eller senare konfronteras med i skolan, i vården, på gatan.

I stället för att erkänna de radikalt förändrade förhållandena i exempelvis skolorna och kring människors egenförsörjning talar man om utanförskap. Det väsentliga i mediedebatten är sällan hur det faktiskt ser ut utan hur det borde vara, och utifrån denna föreställda verklighet formuleras sedan politisk retorik, journalistik och information till allmänhet och anställda.

I sin ambition att ta hand om och vara förstående – en god ambition! – har man skapat en särskild sorts varelse: den mer eller mindre oförmögne nykomlingen. Fortfarande kan man höra folk tala om ”våra invandrare” som om de vore husdjur eller fåglar man matade i parken. Godhetsperspektivet genomsyrar integrationspolitiken och skänker tillfredsställelse till dem som hjälper och vill vara vänliga.

Ännu har ingen summerat kostnaderna för alla verksamheter, aktiviteter och projekt som startats för att ge stöd, men det måste nu finnas så mycket samlad erfarenhet av olika försök att få folk självförsörjande och inlemmade i samhället att det går att säga vilka orsakerna är till att så många fortfarande lever på bidrag. Det är den kunskapen och insikten som kan leda framåt. De flesta med erfarenhet av detta kan förmodligen vidimera att problemet inte i första hand utgörs av diskriminering.

För dem av oss som växte in i 70-talets vänsterrörelse var det naturligt att anamma den bland journalister och socionomer och andra akademiker gängse synen på omhändertagandets goda principer, med tonvikt på samhällsstöd åt individer som hade det svårt eller befann sig i underläge. Vi ville vara solidariska. Kan det vara så att den solidariteten i myndighetsutövningens värld förvandlats till självförstärkande förträfflighet – ju fler vi anser att vi behöver hjälpa, desto fler tjänster måste vi få – samtidigt som de som söker samhällets bistånd lever med andra förutsättningar och värderingar än tidigare?

Tiotusentals offentliganställda ägnar sig dagligen åt integrationsfrågorna, på mikro- eller makronivå. Varför är det då så ångestladdat att prata om de missförhållanden de faktiskt ser? Alla dessa personer sitter i möten, verkar i projekt, utför sitt avlönade arbete, går på utbildning och så vidare. Leder det framåt? Är Stockholm, Göteborg och Malmö mindre segregerade städer i dag än för tjugo år sedan?

Genom en schematisk uppdelning av befolkningen, med de invandrade som offer för de inföddas system, åstadkoms en rad uppdiktade motsättningar. Det illusoriska elementet förstärks av den återkommande betoningen av att det är (medie)bilden av oacceptabla förhållanden som är negativ och inte förhållandena i sig. När den nya stadsdelschefen i Rosengård i Malmö tillträdde sin tjänst och sa att det viktigaste var att ändra på bilden av området uppstod genast ett trovärdighetsproblem: varför satsa så stora resurser på människorna där om det är en stadsdel vilken som helst?

Och är mediebilden sämre än verkligheten? Journalistiken har nog snarare en tendens att leta efter ljuspunkter just för att undvika att framstå som fördomsfull. Socialtjänstens nuvarande chefsgeneration var när den var ung närvarande i den offentliga debatten, men socialarbetarna har nu väldigt länge tigit om uppväxtvillkor och maktstrukturer i besvärliga stadsdelar och när lärarna i Malmö i våras började prata offentligt om sin orimliga undervisningssituation var det en lång tids lagrad tystnad som brast.

Efter solidaritetens död har vi fått en inflatorisk godhet med fäste i en medelklass, som aldrig riktigt behöver ta konsekvenserna av sin moraliserande syn på dem med mindre goda erfarenheter och därmed mindre goda åsikter. Den strukturella välviljan dominerar. Men om folk inte får jobb beror det oftast inte på att de invandrat utan på att de saknar utbildning och kompetens för den aktuella tjänsten.

”Ill fares the land” heter den sista boken som historikern Tony Judt hann ge ut innan han avled i New York i en svår muskelsjukdom i början av augusti. Den är en pedagogisk plädering för social demokrati – en genuin socialdemokrati – och en samtidig beskrivning av vänsterns irrfärd ut i identitetspolitiska meningslösheter. Titeln kan också ge upphov till en svensk tolkning: illfärd som motsats till välfärd, ett samhälle som överger jämlikhetstanken för ett knäfall för särkrav och separata grupprättigheter.

Med nedlåtande tolerans och självsmickrande förbindlighet har ett system formats, där både biståndsmottagare och biståndsgivare helt och fullt kan gå in i sina förväntade roller och gemensamt bidra till att ingenting förändras.

Källa: DN

Nytt: SDS, GP, DN, Expressen, GP, AB, Svd, Svd

——————

Dessutom…

Varför partierna måste ta debatten mot SD:s idéer nu!Argumenten mot Sverigedemokraterna!

Sverigedemokraternas islamobi är som antisemitismenVarken burka eller Sverigedemokraterna!

Muslimer som bloggar! (Extern länk)

För övrigt tycker jag ni också ska besöka Sverigedemokraterna.de och länka till dem.

——————

Läs även andra bloggares åsikter om 

5 tankar om “Integrationspolitikens problem, två debattinlägg

  1. Pingback: Integrationsprojektet « Sverige är inte världens navel!

  2. Pingback: Absurd twitterdebatt om brottslighet och invandring! « Sverige är inte världens navel!

  3. Kul att höra att kok Jerlerup nu vill prata om problemen: Han har tidigare systematiskt smutskastat andra människor som framfört dessa problem.

    När kommer nästa reträtter?.

    Är kostnaderna för invandringen gigantiska?
    Ökar bostadsbristen om man tar in bostadslösa?
    Sjunker resultaten i skolorna och ökar kostnaderna om man tar in analfabeter?
    Vilka är kostnaderna för att öka invandrarnas utbildningsnivå till den svenska?
    På vilket sätt underskattar Ekbergs utredning kostnaderna för invandringen?
    PÅ VILKET SÄTT SKALL MAN PRATA OM PROBLEMEN UTAN ATT NÄMNA PROBLEMEN?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s