Dagboken 28/8: Reflektioner från ett soligt Uppsala

Jag passerade just förbi torget med alla valstugorna i Uppsala. Sverigedemokraternas valstuga, (röd med vita knutar) skilde sig från alla andra. Inga valaffisher (de var givetvis nerrivna), klotter på stugan och dessutom stod den en bit från de andra partiernas valstuga, utanför Max. Det är väl lite så Sverigedemokraterna är detta valet, lite utanför och skamfilade.

Jag besökte Uppsala valet 1991 också. Den glada gubben var inte nerriven då men annars var det samma sak, om jag minns rätt. Deras valstuga låg en bit utanför och var ordentligt skamfilad. Jag minns vad en hel del folk sa om Ny Demokrati då. Att det var synd om dem att de var så utstötta. De fick röster på det. Det är ett farligt spel man spelar när man särbehandlar Sverigedemokraterna negativt i årets val också.

I synnerhet eftersom inget av partierna öppet och på bred front tar striden MOT Sverigedemokraternas idéer.

Ur Mediaflödet, Demirbag-Sten

I dagens mediaflöde har jag noterat en artikel i GP av Dilsa Demirbag-Sten som faktiskt tar upp detta dilemma.

Kvar blir frågan om invandring som är grunden och det område SD verkligen utmanar de andra partierna på. Man önskar att politiker inom de etablerade riksdagspartierna kunde belysa den människosyn som ligger till grund för SD:s politik och hur den går emot allt som är gott med och viktigt för Sverige och som har byggt det goda rykte vårt land har internationellt. Det som SD säger sig värna.

Det är de grundläggande fri- och rättigheter som säger att ingen ska hållas ansvarig för någon annan än sig själv och att skuld inte går i arv. Att människan bär på ett arv men också bör ha rätten att skapa sin egen identitet. Att staten inte förföljer människor på grund av deras hudfärg, kön, etnicitet och religion.

Det samhälle som SD målar upp och skapar en nostalgipolitik av är ett land och en framgångssaga som är byggd på öppenhet, demokratiska värden och stor invandring.

Om man tror att en restriktiv invandring innebär ökad gemenskap, mindre kriminalitet och fler jobb så har man hängivit sig åt protektionism, kollektivisering och framför allt irrationalitet som undergräver varje samhällsutveckling.

Men det finns riktiga problem att hantera i Sverige. Integrationsproblemen är STORA. Jag har hittat några andra artiklar i dagens mediaflöde som är värda att studera.

Svensk Myndighetskontroll

Först Svensk Myndighetskontroll om Sverigedemokraternas våldtäktsstatistik. Författaren går igenom varför Sverige är i topp i statistiken över misshandel och våldtäkt och förklarar att detta beror på HUR dessa brott definieras och bekämpas.

För det första har vi i Sverige en påtagligt vid juridisk definition av vad som är våldtäkt. Det gör att fler gärningar i Sverige bedöms och registreras som våldtäkt än i flertalet andra länder. För det andra lägger vi i Sverige på ett mycket tidigt stadium i processen ner ovanligt mycket arbete på att registrera alla fall som kan misstänkas vara våldtäkt, vilket gör att vi även räknar med fall som senare visade sig vara något annat sexualbrott, inget brott alls osv. Vi registrerar också alla enskilda gärningar, inte bara det senaste tillfället eller huvudbrottet. I många andra länder väntar man och sorterar bort många fall från statistiken, för att de inte har valt lika ambitiösa system för att registrera brott och skapa statistik som vi.

Och det är inte bara på våldtäktsområdet som de här skillnaderna märks. På framför allt hela området brott mot person utmärker sig Sverige genom att registreringen av brott är mer extensiv än i flertalet andra länder i Europa. Det är sådant som ligger bakom att det exempelvis registreras tio gånger så många fall av misshandel i Sverige som i Grekland. De svenska siffrorna i statistiken över anmälda brott ser värre ut än i andra länder – och får rättsväsendets prestationer att se sämre ut eftersom det i princip med automatik innebär att lägre andelar brott klaras upp, leder till dom osv.

Per Brinkmo om invandrare från Somalia

Sen en bra artikel på Newsmillom läget bland Somaliska invandrare, att få vet hur Sverige fungerar. Detta har jag också lagt märke till. Invandrarminister Nyamko Sabuni förslår att invandrare borde gå nån obligatorisk kurs i hur det funkar i Sverige. Samhällsinformation. Jag håller med. Författaren till artikeln, Per Brinkmo skriver:

Människor från dessa områden har begränsad, om ens någon, erfarenhet av demokrati. Någon förkunskap om Sverige har de allra flesta inte. De har t ex ingen erfarenhet av ett rättssamhälle, och vilka principer som ligger till grund för det, lika lite som de har erfarenhet av press- och yttrandefrihet.

En naivitet har präglat det svenska samhället, ett slags barnslig tro att människor från dessa länder och kulturer per automatik snappar upp vad som gäller i Sverige, liksom smittas av hur man förväntas leva här. Men hur ska det gå till när allt för få har någon som helst vardaglig kontakt med majoritetssamhället.

Jag arbetar i Rosengård, i en somalisk förening. Det är ett arbete jag dagligen känner glädje över. Men jag slås ständigt av hur samhället lämnat både somalier och andra grupper åt sitt öde.

Vad ska man då göra? Jo, ge samhällsinformation och se till att man når ut till invandrarna via deras föreningar och genom att se till att även svenskar är i föreningen, så inte bara Somalier är där.

Kommunerna borde ge samhällsinformation via etniska föreningar eftersom jag är övertygad om att landsmän oftast är bättre än svenska tjänstemän att förmedla relevant information på ett begripligt sett på och rätt nivå. I varje sådan förening måste också svenskar finnas, allt för att inte föreningarna ska bli isolerade etniska öar. Kommunerna måste också ha inblick i verksamheten och noggrant följa vad som sker i föreningarna. De måste kvalitetssäkra att rätt information når människor som nyligen kommit till Sverige.

Vi är själva i begynnelsen av detta samhällsinformationsprojekt. Vi ser tydligt behovet, inte minst av den tillströmning av människor som söker sig till oss. Om behovet finns bland somalier i Malmö borde det rimligtvis finnas hos alla tänkbara grupper – i hela landet.

Johnny Munkhammar

En debatt har kommit igång om Johnny Munkhammars förslag om att skapa ekonomiska frizoner i de invandrartäta problemområdena. Expressen hade en artikel för några dar sen som ni kan läsa här! I Alliansens valmanifest står det nämligen att regeringen ska utreda om man ska skapa frizoner. Idag på morgonen uppmanade Munkhammar via twitter intresserade människor att läsa en artikel i Svensk Tidskrift. Det har vi gjort:

Idag är frizoner av olika slag mer populära än någonsin. För 30 år sedan fanns 80 speciella ekonomiska zoner i världen, som exporterade för sex miljarder dollar och sysselsatte en miljon människor. Idag finns cirka 3000 zoner i 120 länder, med en årlig export över 600 miljarder dollar och som sysselsätter 50 miljoner personer.

(…)

Den nya trenden internationellt är att ge speciella förutsättningar för kluster med särskilda näringar, med forskning, utveckling och produktion. I Sverige är redan Karolinska ett sådant område, med andra platser inte långt efter. Kanske kan speciella förutsättningar också främja den vidare utvecklingen av sådana områden?

Lyckas vi inrätta zoner som bekämpar utanförskap och främjar välstånd lär andra landsändar vilja följa efter. I sin tur kan det bidra till att bana väg för nationella reformer. Därför bör nya frizoner – som en gång Eskilstuna – tillhöra högt prioriterade reformer att utreda och utforma de närmaste åren.

Särskilda ekonomiska zoner går under många namn internationellt. Det de har gemensamt är att de är en avgränsad del av samhället som har fått speciella förutsättningar. I huvudsak handlar det om större ekonomisk frihet, i form av frånvaro av faktorer som kan tynga den ekonomiska utvecklingen, som skatter, avgifter, tullar eller regleringar.

Västvärldens väg mot välstånd inleddes i ekonomiska frizoner – i de italienska städerna Livorno, Venedig, Florens och Genua. Deras exempel spred sig, och med detta ett ökande välstånd. I Sverige har vi haft en tradition med frihamnar, från Marstrand till Malmö och Stockholm. De fanns även i exempelvis Köpenhamn, Liverpool, Hamburg och Malta.

Frihamnar finns fortfarande. Monrovia, Port Said, Port Louis, Bangalore, Eilat, Macao, Taipei, Dubai, Isla Margarita och Montevideo är frihamnar idag. Det saknas inte exempel på länder, städer eller regioner som har lyft tack vare ökad frihet för företagande. Singapore, Hong Kong och Taiwan har inga naturresurser men tillhör världens rikaste länder, tack vare sina roller som frizoner.

Den mest spektakulära framgången är Kinas utveckling, som inleddes med sju ekonomiska frizoner längs kusten under 1980-talet. Till dessa har tiotals miljoner människor flyttat och de har varit spjutspetsarna i att göra Kina sju gånger rikare på tre decennier. I Korea har resultaten också blivit mycket goda. Där råder bland annat lägre skatt, lägre landavgifter och större frihet på arbetsmarknaden. Indien har inrättat 220 zoner, som driver på tillväxten.

Den som vill veta mer kan läsa Munkhammars blogg: http://www.munkhammar.org/. Jag kommer att skriva mer om detta i mitt integrationsprojekt senare.

Till sist: Sd:s valfilm och andra nyheter

Till sist om valfilmen. Jag tror Sd polariserat debatten mer med sin film. Conny Wahlströms har nog rätt i sin blogg, att tveksamma nu vet att Sd i mångt och mycket är RASISTISKT. För det framgår ganska klart när man ser filmen. Tyvärr tror jag att denna form av islamofobiska rasism attraherar en del väljare också.

Så om Sd ska hållas utanför riksdagen måste politikerna börja ta debatten mot Sd:s idéer, inte bara klappa sig på magen och säga att det var bra att TV4 stoppade filmen.

Nyheter: Mona Sahlin om att Sd vill bli stoppade (om valfilmen), Sd har anmält sin egen valfilm till JK. Nyheter om valfilmen från SDS, DN, DT, Newsdesk, Skånskan. Samt artiklar i SDS, HD, Newsdesk, Conny Wahlströms blogg, och Sverigedemokraternas egen kommentar till debatten om filmen från Sd-kuriren.