Kan man stoppa Sverigedemokraterna utan att erkänna begångna fel?

Sverigedemokraterna, hedrar flaggan?

Förra året hade två avhoppade f.d. medlemmar ur Sverigedemokraterna några mycket vettiga saker att säga om partiet och debatten: ”Om de etablerade partierna ska ha någon som helst trovärdighet inför de som i allt högre utsträckning röstar på SD, så måste de sluta skylla på varandra och erkänna att problemen har ökat oavsett om regeringen varit röd eller blå.”

Jag citerar:

SD är ett parti som hyser en överdriven tilltro till vad som kan lösas genom minskad invandring till Sverige. Både sänkta skatter och höjda bidrag utlovas, om bara invandringen minskar. Trots detta hävdar man från SD:s sida, med en dåres envishet, att invandringens totala kostnader mörkats. Hur kan man lova så mycket besparingar på grund av något man själv säger sig sakna tillräcklg kunskap om?

Vi som sett SD inifrån vet att det inte är ett parti som organisatoriskt och resursmässigt inte har mycket att komma med. Tyvärr är det en kunskap som vi inte delar med de många som bara sett SD utifrån. Till denna skräckblandade fascination över det växande SD kan det finnas en del förklaringar.

Politikernas misslyckande!

En förklaring är förstås att de flesta politiker vet om att det finns en rad problem kopplat till invandrings- och integrationspolitiken i Sverige. Att inse behovet av att ta ner SD på jorden för att de profiterar på problemen, innebär ett indirekt erkännande att riksdagspartierna faktiskt har misslyckats rejält själva med att hantera problemen. Politiken är tyvärr inte full av sådana erkännanden, men det behövs eftersom det är denna insikt som lockar över väljare till SD.

Att vi vill ha en debatt om problemen innebär inte att vi vill skuldbelägga invandrare kollektivt för att problemen har uppstått. Vi påstår heller inte att invandringspolitiken är roten till allt ont. Dock vågar vi påstå att en illa genomtänkt invandringspolitik, i kombination med andra illa genomtänkta politikområden, har gett upphov till vissa betydande problem.

Två konkreta områden är arbetslösheten och bostadsbristen.

Massarbetslöshet och bostadsbrist

Den massarbetslöshet som präglar EU innebär enorma påfrestningar på trygghetssystemen, står det på Skånska dagbladets ledarsida 14 juli. Arbetslösheten är förstås i mångt och mycket ett resultat av den omfattande industridöd som sköljt över Sverige under flera decennier. Omvandlingen till postmodernt tjänstesamhälle har gjort att framför allt många lågutbildade satts på bar backe. Utslagningen börjar tidigt: Inte mindre än 11% av eleverna i nian underkänns och utestängs från gymnasieskolan.

Arbetslösheten kan också tillskrivas ett illa kalibrerat utbildningssystem som utbildar för många genuspedagoger och journalister, men för få undersköterskor och betongarbetare. Men det bör heller inte förnekas att invandringen till Sverige under dessa betingelser faktiskt gjort att fler ska slåss om jobben samtidigt som de blir färre i relation till antalet personer i yrkesverksam ålder. Antalet jobb i en modern välfärdsstat är de facto begränsat, annars skulle inte så många gå arbetslösa: Någon perfekt konkurrens styrd av utbuds-efterfrågekurvan är inte möjlig om vi ska bevara socialförsäkringar, kollektivavtal, anställningsskydd och annat.

Den disharmoniska arbetsmarknaden samt en allmän trend av inflyttning till storstäderna leder sedan till kronisk bostadsbrist i många kommuner. Det faktum att det råder bostadsbrist har förstås med omfattningen av bostadsbyggandet att göra. På samma sätt spelar här även invandringen roll, självklart påverkas bostadsbristen av att fler människor flyttar in i Sverige och ska bo här.

Att erkänna begångna fel

Att erkänna dessa negativa effekter av invandringen är inte att dela Sverigedemokraternas ideologi. Men det är ett nödvändigt erkännande, att deras kritik faktiskt är berättigad. Det vore bakvänt att ge SD monopol på kritiken mot de missförhållanden som invandringen åtminstone delvis är en orsak till. Det är problemen som gör att SD vinner stöd bland allt fler missnöjda arbetare, inte de rasistiska strömningar som de ju själva gör allt för att inte erkänna existera i partiet.

Sedan är det förstås en öppen fråga hur man vill hantera problemen, om det ska ske genom en aktiv näringspolitik, sänkta skatter och någon form av offensiv bostadspolitik. Eller om man ska minska invandringen. Kanske både och. Vi tar inte här ställning till vilket alternativ som de etablerade partierna bör välja. Men vi menar att om inte invandringen av nya människor också kan ske parallellt med fler nya jobb och nya bostäder, så kommer misären att tillta och därmed också stödet för ett parti som lyfter fram invandringen som ett problem. Även ovan citerade ledare i liberala Skånska dagbladet erkänner att om den pågående krisen fortsätter i flera år så breder massfattigdom ut sig och i spåren på det social och politisk oro. Nyckeln till att stoppa SD:s tillväxt på lång sikt måste alltså vara att bekämpa de problem vars grogrund partiets existens bygger på.

Men nu är det bara ett år kvar till valet, och de problemen vi tagit upp här kan inte förväntas lösas inom en så kort tid att de påverkar valresultatet. Enda chansen på kort sikt att hålla SD stången är att störa deras dans på rosor mot riksdagen, är att dränka dem i motargument från pålästa motståndare. De människor som röstar på SD är missnöjda med en rad saker i samhället, där SD saknar svar på de allra flesta. De andra partierna borde här faktiskt kunna kosta på sig en hel del gott självförtroende i debatter om industrin, transportnätet och alla möjliga frågor som spelar stor roll och där SD skulle framstå som det fantasilösa enfrågeparti det idag är.

Vi ser heller inga problem att tala om det positiva med invandringen; att visa båda sidor av myntet är betydligt bättre än att försöka låtsas om som att inget negativt finns. Men om de etablerade partierna ska ha någon som helst trovärdighet inför de som i allt högre utsträckning röstar på SD, så måste de sluta skylla på varandra och erkänna att problemen har ökat oavsett om regeringen varit röd eller blå.

Sjukdomsinsikt

Första steget till tillfrisknande är sjukdomsinsikt. Sen måste förstås ett alternativ presenteras för hur problemen ska lösas. Det receptet kommer se olika ut beroende på varje partis agenda. De etablerade partierna måste dock visa att de tar missnöjet på allvar, och inte avfärdar sina potentiella väljare som enbart obildade rasister.

Tommy Funebo, fd partisekretare SD
Leo Sundberg, fd programledare i Radio SD, Stockholm

—–

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Mer läsning http://piratnik.blogspot.com/2009/07/2010-kan-vara-sista-chansen-att-mota.html

2 tankar om “Kan man stoppa Sverigedemokraterna utan att erkänna begångna fel?

  1. Varför i hela friden skulle de etablerade partierna ha någon som helst trovärdighet kvar när det gäller invandrings-/integrationsfrågorna? Även om de, mot all förmodan, skulle erkänna begångna fel är det ungefär som en pyroman skulle säga sig vara ångerfull och vilja få förtroendet att släcka bränderna han skapat!

    Det finns också väldigt lite att vinna på att angripa Sd på andra politikområden. Sd har för det första inget radikalt annorlunda politik på dessa och dessutom finns det väldigt litet politiskt svängrum i många frågor, som iofs är viktiga, men där politikerna faktiskt i praktiken kan göra väldigt lite (politiker kan t.ex. inte ordna riktiga jobb, det är det enbart företag som kan). Vilket parti man än röstar på får man ju i stora drag samma politik på de flesta områden, det kan skilja några procent hit eller dit, men mer är det inte. Det är också just inom invandrings-/integrationspolitiken som det finns ett mycket stort demokratiskt underskott, vilket inte är fallet i andra politiska frågor. Enl. SOM-institutets undersökningar tycker ~50% av befolkningen att det är ett ”bra förslag ta emot färre flyktingar” mot enbart ungefär 25% som tycker det är ett ”dåligt förslag”. Cirka 80% tycker att ”invandrarpolitiken bör hjälpa flyktingar och invandrare att anpassa sig till svensk kultur och tradition” i stället för att ”invandrarpolitiken bör hjälpa flyktingar och invandrare att bevara sin nationella kultur och tradition” dvs. mer assimilationspolitik än mångkulturalism.

  2. Ovanligt klokt, men vi lär inte få se politikerna svänga i frågan om mångkultur och invandring.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s