Identitära paradoxer (Svar 2 till Solguru)

När Solguru från Motpol tittade in på min sida och svarade på artiklar jag skrivit om etnopluralism och den identitära idévärlden och ville diskutera artiklarna så var jag givetvis intresserad. Identitärernas idéer formar mycket av debatten runt Nationaldemokraterna idag och även bland grupper som s.k. ”nationella” idéer. Här är mitt andra svar till honom.  Jag återkommer med vissa kommentarer jag inte fick plats med här.

Solgurus resonemang lider av två klassiska traditionalistiska problem. Dels frågan VILKEN tradition man bygger sin traditionalism på? Eller vilken kultur och vilken etnicitet?

Dels att identitärer ofta i slutänden tvingas ta till biologiska argument om etnicitet och ”ras” för att försvara den identitära saken, något identitärer säger sig vara emot.

Vilken grupp?

I mitt förra inlägg skrev jag att endast identifieringen med flocken/stammen och familjen, och den ”kultur” som byggs upp runt flock, stam och familj, kan anses vara ”naturgivna” och en biologisk” grund för mänskliga relationer.

Vad jag menade med det var att djur identifierar sig med flocken och ”familjen”. Vår mänskliga dragning till flocken lär ha en biologisk grund. Men vi människor har en lustig egenskap att omdefiniera det som är vår ”flock”.

Det unika med oss människor är att vi utvidgat vår definition å vår ”flock” hela tiden. Vi strävar att gå bortom den ursprungliga lilla flocken, och familjen. Vi bildar t.ex. enheter mellan flockar/stammar. Det var det jag menade med liknelsen med att socken, härad, landskap, nation, och mänsklighet också är konstruerade begrepp…

Nationen är inte gudagiven, biologiskt förbestämd eller naturgiven. En gång i tiden såg västgöten på upplänningen eller smålänningen, som en del här i Sverige idag ser på araberna idag! Det främmande är lätt det skrämmande…

Solguru skrev

Det starkaste argumentet här är Jerlerups liknelser mellan globaliseringen och  nationalstaternas uppkomst – han menar här att nationalstaten framgångsrikt övervunnit tidigare lokala identiteter, vilket han möjligen har en poäng i. Här glömmer han dock för det första att det finns en skillnad mellan att skapa en maktpolitisk och kulturell konstruktion bland människor som är relativt lika och att skapa en ”global värld” där det ska finnas ett vi utan ett dem. Ännu mer graverande är att han inte verkar fatta att nationalstatens seger – ens i det biologiskt relativt homogena Sverige – aldrig varit mer än begränsad. Vi ska minnas att Överkalixbor och Skåningar faktiskt skiljer sig markant åt, och att en massflyttning mellan Norrland och Sveriges sydspets säkert skulle ha en del jobbiga konsekvenser det med.

En sån massflyttning redan skett, urbaniseringen, utan dessa jätteskrämmande konsekvenser! Men låt oss inte fastna i den diskussionen just nu, låt oss gå vidare…

Vilken tradition?

Frågan är ju vad som är svenskt. Läs gärna min serie artiklar om den ”svenska” kulturen. Det ”svenska” är inte naturgivet utan allt svenskt har kommit till i direkt kontakt med det utländska, oftast via personer som flyttat hit eller svenskar som flyttat utomlands. Folkdansen är mitt favoritexempel. Dvs frågan om varför polska heter polska t.ex…

Jag vet att identitärer inte är emot kulturutbyte. Men kulturer är beroende av mer än informationsutbyte. Kulturer behöver det direkta mötet mellan personer som stannar länge, eller kanske flyttar, till andra kulturer.

Men det är inte det jag pratar om just nu utan något annat, att det som identitärer ofta tenderar att kalla naturgivet är konstruktioner som skapats under många tusen år i samröre med andra människor från alla kontinenter på denna planet.

Så innan man säger sig vilja försvara en kulturell tradition bör man fråga sig VILKEN TRADITION?

Samma med religion. Man ser det kanske klarast bland de traditionalister som kallar sig katolska traditionalister. De flesta som kallar sig traditionalister idag är mycket hatiska mot Vatikan II (moderniseringarna inom katolska kyrkan efter andra världskriget), och hävdar att det före Vatikan II stämde överrens med katolsk traditionalism. Ja, det säger de ja. Men på 1800-talets slut fanns det en traditionell katolsk rörelse som hävdade att det som fanns före Vatikan I var den genuina traditionen. Dagens katolska kyrka hävdar ju samma sak, att de står för traditionen.  Det fanns liknande rörelser förr, tex de som var mot konciliet i Trent.

Varför har man bland dagens katolska traditionalister hävdat att just den tradition man hävdar är tradition är den ”sanna” traditionen? Svaret är obehagligt kanske för en traditionalist, men ändå… Traditioner definieras genom årtusenden av människor, de är inte naturgivna. Ja, inte ens gudagivna!

Sen vet jag att t.ex. en katolsk traditionalist genast skulle kunna komma upp med miljoner argument för varför det som de som de kallar den äkta traditionen är den äkta… Men samma sak skulle de gammelkatolska rörelser som förkastade Vatikan I kunnat göra, och samma skulle kyrkan i Rom idag göra.

Identitärer och identitet

Det här med hur traditioner och kulturer skapas är inte så knepigt egentligen. Det är bara att se på hur vi människor funkar. Vi har alla med oss en sorts ”kultur” som vi bygger vidare på under vårt liv. Denna kultur består av vanor, idéer, känslor, beteendemönster etc som vi delvis fått från våra föräldrar eller de som upfostrade oss, men som även omgivningen och det vi varit med om hjälpt oss att bygga upp. Denna kultur kan man kalla vår IDENTITET.

Ingen människa är en ö utan allt vi är med om påverkar oss och den ”kultur” vi bygger upp inom oss, vår IDENTITET. Och mest påverkar det oss när vi verkligen släpper en annan människa in på livet. Och jag pratar inte om informationsutbyte utan att komma andra MYCKET nära.

Och det intressanta är att det inte är utbytet med de som tänker och agerar precis som vi gör som stärker och utvecklar oss mest. Det är tvärtom utbytet med de som, så att säga, bryter mot de spelregler jag har satt upp för hur världen funkar inom min kultur/identitet som oftast berikar mest.

När min världsbild vänds upp och ned. Är jag fast i fel beteendemönster och inte ser det och alla mina vänner inte vågar eller vill eller kan visa detta för mig, och jag möter någon som till sitt sätt bryter med allt detta jag är, kan detta bli otroligt givande.

Men det skapar kriser, för förändring betyder alltid kris.

Detta har med hur man kan älska sig själv att göra också. Det heter ofta att man inte kan älska andra utan att älska sig själv. Det håller jag med om. Men så enkelt är det inte. För om vi är oförmögna att älska andra så kan vi inte älska oss själva heller. Om vi inte kan se nåt gemensamt i, eller nån anledning att föra ett samtal med, folk runt omkring oss så brister också ofta något inom oss. Om inte vi kan identifiera oss med andra… I synnerhet med det som verkar skrämmande och annorlunda… En identitär eller en muslim t.ex.  🙂

Jag har mött många tillknäppta personer som inte kan älska någon annan människa, eller komma nära andra människor, och det är inget trevligt!

Mänskligheten

Vi utvecklas som människor genom att söka inom oss, och genom att spegla oss, ha utbyten utom oss. D.v.s genom att bygga vår identitet och genom att identifiera oss i samspel med andra. Men hur ska vi förhålla oss till begreppet mänskligheten.

Är då begreppet mänskligheten så väsensskilt från begreppet nation, eller landskap eller socken, som Solguru menar?

På många sätt handlar mänsklighetens historia om frigörelsen från det som man kan kalla ”biologiskt”. Vi har skapat ”onaturliga” band som går utöver blodsband, familj och stam/flock. Man kan kanske säga att vi expanderat det som är vår flock/stam… Dvs vi expanderar det vi identifierar oss med.

Så har vi gått bortom ståndsskillnaderna och börjat identifiera oss med de av annat stånd. Vi har gått bortom könsskilnnader och kan identifiera oss med den av motsatt kön. Vi har gått bortom stammen/flocken och expanderar de vi identifierar oss med; genom religion, genom nation, genom kultur och etnicitet.

Är det självklart att östgöten har samma etnicitet som västgöten? Nej! Den identifieringen kommer av att vi expanderat vår cirkel av folk och ”stammar” vi identifierar oss med. Och en bonde från Västergötaland på medeltiden hade nog mindre gemensamt med borgaren i Östergötaland än det ”svensken” har gemensamt med en från en arabkultur idag!

”Sanningen” är väl den att vi till är individer och människor. Däremellan har vi en massa konstruktioner som vuxit fram genom århundradena och en del som vi kanske har med oss biologiskt. Familj i olika former, stam, socken,härad, landskap, region, nation, större region, kontinent etc… Plus religioner givetvis! Inget hindrar att en person omfattar flera av dessa samtidigt. Man kan alltså vara svensk och smålänning och ha hjärtat i Eksjö samtidigt.. och bo i Stockholm!

Solguru skriver:

Det är en bisarr tanke att kulturellt utbyte och ”mänsklighetens” utveckling som totalitet skulle vara beroende av massiva folkomflyttningar och ett framtvingat tillstånd av mångfald som uppenbart, objektivt, är destruktivt…

Det kanske är så, Solguru, att om vi ska utvecklas som mänsklighet måste vi ha kulturutbyte och migration! Men vi bör göra det med en förnuftigare politik än den vi har idag.

En sak har vi lärt oss av historien. Att problem i andra delar av världen har en tendens att sprida sig till alla delar av världen, och även positiva idéer har en tendens att sprida sig.

I min värld behövs både begreppet individen, familjen, gruppen, nationen och mänskligheten. Och alla dessa identiteter måste samverka och löpa in i varandra, utan att mista sin särart.

Men frågan är vilken idé, vilken tradition och vilken människosyn man vill ha!

/Torbjörn

PS om kolonialism och liknande

Mänskligheten har förändrats en hel del, och kulturerna också. Men inte smärtfritt. Vid alla steg i mänsklighetens historia har det funnits kriser och problem.

Solguru har en enkel lösning:

Jerlerup refererar till ”människans förmåga att lösa problem”, och anklagar sedan identitarismen för att bortse från den. Vad han där missar är att jag inte alls bortser från denna förmåga – tvärtom föreslår jag en lösning: avbryt den uppenbart sinnessjuka mångkulturpolitiken, och sluta låta irrationellt romantiserande av ett ohållbart tillstånd diktera dagordningen.

Tyvärr har det funnits en tendens att skylla problemen på de som är annorlunda. Människor har en tendens att tänka och tycka som alla andra i sin omedelbara omgivning och sker något oväntat har människan en lite obehaglig tendens att säga att de annorlunda är problemet.

Att skylla alla mänsklighetens problem på mångkultur, på migrationer och kulturmöten, är en variant på detta.

”Lösningen” på dessa problem har i värsta fall varit rasistiska och lett till pogromer och annat förintelser. I andra fall har lösningen mer varit etnopluralistisk, att skilja mellan vi och ”dem” och att stänga gränserna.

Nazismen var etnopluralistisk då den ville utvisa alla judar till Palestina eller Madagaskar, isolera de handikappade och bygga enklaver för romerna. Idén var att kulturerna bör separeras. (Senare ändrade de inställning och började utrota dessa grupper, men det är en annan femma.) Kolonialismen var ofta också etnopluralistisk och lär folk i afrika behålla sin låga utvecklings och bildningsnivå. Det europeiska skulle aldrig funka för dem, hävdades det.

Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, Nationaldemokraterna, invandring