Skrota begreppet ”en svag grupp”

Dagens Svenska Dagbladet har en mycket läsvärd artikel av Mustafa Can idag om fotbollslaget Dalkurd i Borlänge. De försöker skapa en framtid för ungdomarna i Borlänge och integrera dem, men som motarbetas av samhället. När jag läste artikeln kom jag att tänka på den gamle stofilen Harald Ofstads bok om föraktet för de svaga”….

Det hävdas att invandrarna är en svag och utsatt grupp som ska ha stöd och massor av positiv särbehandling. Det är helsnurrigt! Man löser ingenting genom att dela in samhället i svaga och starka människor! Det är dags att skrota begreppet en ”svag grupp”. Om man ska söka efter källan till en stor del av politikens misslyckande ska man titta på detta eviga ältande om de ”svaga grupperna”.

Harald Ofstad

Det fanns en norsk-svensk filosof som efter andra världskriget gav ut en bok där han sa att nazism och fascism drevs av ”föraktet för de svaga”. Han hette Harald Ofstad. Hans bok blev översatt till svenska och lästes och beundrades av de socialarbetare som byggde den svenska integrationspolitiken.

Ofstads bok hade i och för sig en del poänger. Han visade hur nazister och fascister behandlade hela grupper av människor och delade in folk i övermänniskor och undermänniskor, och han drog paralleller med efterkrigstidens Europa hur invandrare behandlades och hur handikappade behandlades.

Men Ofstads problem var ändå i slutänden att han ansåg att det FINNS svaga grupper. Det hörs ju redan i titeln på boken, ”föraktet för de svaga”. De svaga ska inte ska föraktas säger Ofstad, men kommer i sin egenskap som svaga ändå att ses som svaga som behöver få HJÄLP och STÖD för att se sig som likvärdiga! Och just detta är dilemmat.

Om man ser en grupp som svag så kommer den gruppen oftast att se sig som svag, vare sig man hjälper denna svaga grupp eller ser ner på den och föraktar den

Sluta särbehandla!

När jag mobbades i skolan minns jag lärarnas attityd. Jag var en ”svag” elev som skulle ha stöd mot mobbarna. Och ju mer jag särbehandlades ju mer mobbades jag!

Jag minns de grupper som fanns för de som hade lite problem att lära sig engelska och tyska i högstadiet. De särbehandlades och fick studera ämnena för sig och betraktades som en ”svag grupp”.

Tacka fan för att en del av dem såg sig som svaga. Och värst ute var ju de ”stökiga” barnen som sågs som den svagaste gruppen av alla.

Självförakt föds inte bara av att folk diskriminerar och ser ner på en, utan också av attitden hos de som försöker motarbeta denna diskriminering. Ser man invandrarna som en ”svag grupp” som behöver stöd så kommer invandrarna att se sig som svaga också!

Om man till det lägger idén att invandrare ska särbehandlas, inte bara därför att de är en svag grupp, utan för att de har ett visst etniskt ursprung, an sorts falsk idé om mångkultur, så har man hela det svenska interationsproblemet i ett nötskal.

Sakine Madon gav nyligen ut en skrift i Ohlininstututets regi som är intressant. Sluta Särbehandla! Där skriver hon:

Kritiken mot den kollektivism som själva integrationspolitiken alltför ofta baserats på – identitetspolitiken – så gott som uteblivit. Utomlands har debattörer som britten Kenan Malik med rätta kritiserat identitetspolitiken, kallad »multiculturalism«, för kollektivisering utifrån människors etnicitet och religiösa tillhörighet.

Samma kollektiviserande tankesätt som Kenan Malik ifrågasätter har präglat svensk integrationspolitik; genom »Blommansatsningen« och »Storstadssatsningen« har invandrartäta kommuner fått pengar. Dessa resurser har sedan riktats till olika föreningar, religiösa och etniska grupper, till projekt för olika »invandrargrupper«. Politiken har byggt på föreställningen att människor med utländsk bakgrund behöver ständig hjälp och en särskild politik. Resurser för »ökad integration« riktas till etniska och religiösa föreningar.

Leder den här politiken till mer eller mindre integration? Utan tvekan har segregationen stärkts. Ingen borde vara förvånad; får människor resurser utifrån sin religiösa eller etniska bakgrund kommer de också att organisera och gruppera sig därefter. På så sätt permanentas segregationen.

Det är exakt vad jag menar. Precis som den missriktade hjälpen till mig som mobbad inte fick mig att se mig som ”integrerad” utan som svag, eftersom jag sågs som svag, så är problemet samma idag med integrationspolitiken!

Tillbaka till Mustafa Can

Mustafa Can intervjuar en invandrare med samma erfarenheter i dagens Svd:

Han har bott tillräckligt länge i Sverige för att kunna se ett mönster: invandringspolitiken har klappat invandraren på axeln och sagt att så här ska du göra, så här ska du leva, så här ska du arbeta. Invandraren ska dresseras, följa riktlinjerna som det administrativa, goda samhället redan dragit. Ingen frågar invandraren vad han kan, vad han vill. När invandraren visar alternativa vägar, tar makten över sitt liv, ser till att bli delaktig, påverkar sin livssituation och lyckas med det som politiken inte klarat av – är det som vore han otacksam mot samhällets representanter. Invandraren ska betraktas som det hjälplösa offret, ett folk för sig, som välsignas av det goda Välfärdspusslet.

Kanske illustrerar fallet Dalkurd den svenska integrationspolitikens självbild: vi vill ju bara gott, därför kan vi ju omöjligen göra fel.

Ramazan tystnar i en eftertänksam min, lägger sin hand över min axel och säger sen:

–Om den etablerade politiken motarbetar oss eller visar föga förståelse för vad vi försöker åstadkomma utan skattemedel bereder man också vägen för ett parti som Sverigedemokraterna. Vi kräver inga utmärkelser av politikerna – vi ber bara om deras tillit. Är det för mycket begärt?

En ”svag grupp” som ser sig som jämställd med alla andra i samhället, och tar saken i egna händer och gör tar en massa initiativ på egen hand ses med misstänksamhet. Man ska spela med i samhällets spelregler ju!

Socialdemokratins problem

Socialdemokratin lider av nåt man kan kalla ”välviljans galenskap”. Det är svaga grupper upp och svaga grupper ner och svaga grupper hit och dit… Och alla ska stödjas och hjälpas men definieras lik förbannat som en ”svag grupp”. En snabb sökning på google visar problemet.

Här är en några månader gammal artikel från Socialdemokraternas hemsida om integrationspolitiken, en som kritiserar alliansen…

Folkpartiet vill att de invandrare som inte deltar i finansieringen av systemet och som vägrar att ta jobb från så kallade bemanningspooler med löner strax över socialbidraget, men under de lägsta lönerna på den ordinarie arbetsmarknaden, ska få socialbidrag som är lägre än vad som normalt betalas ut till svenska familjer. På detta sätt angriper folkpartiet inte bara en redan svag grupp människor men även de lägsta lönerna i kollektivavtalen. Kollektivavtalen har facket och arbetsgivarna tillsammans tecknat och reglerar vad som accepteras som lägsta lön på arbetsmarknaden. Dessa finns för att skydda svaga grupper på arbetsmarknaden och för att skydda företag mot en osund lönekonkurrens.

Som ni ser ses invandrare som svaga gruper.

Inte bara invandrare utan även funktionshindrade definieras som en svag grupp, och pensionärer: ”Även ensamstående pensionärer är en svag grupp som ska få del av bidragen..” Och de med ekonomiska problem. Även en del kvinnor ses som svaga grupper, tex muslimska kvinnor men lustigt nog finns det artiklar på sossarnas hemsida om det farliga med att se kvinnor som helhet som en svag grupp.  🙂

Givetvis är muslimerna i väldigt många Socialdemokraters ögon en svag grupp som behöver stöd och skydd. Nalin Pekguls uttalanden mot Lars Vilks för några månader sen är typisk för detta. Vilks slår mot en ”svag grupp” med sin rondellhund, ansåg Pekgul.

Se till individen!

Problemet finns kanske mest hos Socialdemokraterna men även alliansen har samma problem. Jag hittade en gammal artikel av Dick Erixson som kritiserade Kristdemokraternas program 2001. Den avslutar jag dagens artikel med eftersom den visar problemet med allt prat om svaga grupper.

Visserligen skrivs att ”vi vill värna alla människors liv, frihet och värdighet”. Men sedan gör man tillägget ”vi vill solidarisera oss med de svaga”. Det måste betyda att vissa människor är så svaga – och odugliga? – att de inte kan förväntas sträva efter goda karaktärsegenskaper. Tillhör inte socialbidragstagare, arbetslösa, invandrare, låginkomsttagare, handikappade, ensamstående föräldrar, kriminella, äldre, unga, sjuka och missbrukare den del av mänskligheten som har moraliskt ansvar och som kan odla dygderna och sin karaktär?

Jag menar att det inte finns några svaga grupper. Att kalla enskilda, eller till och med hela grupper av människor, för ”svaga” tyder på bristande respekt. Vem vill bli betraktad som svag? Vad betyder det, om inte att jag är oförmögen att ta hand om mig själv? Att stämpla människor som svaga är inget annat än att ta deras människovärde ifrån dem och reducera dem till offer för sin egen oförmåga. Den som tror på personligt ansvar och människors lika värde måste utgå från att också människor med problem själva kan ta sig ur dem eller hantera dem.

Min skrift Svaghetens moral (Timbro, 1999) försöker göra upp med det alltmer vardagliga talet om svaga människor. Där definierar jag svaghet som en tillfällig situation som vi alla kan hamna i någon gång i vårt liv, inte som en oföränderlig egenskap kopplad till vissa grupper av människor. Social ingenjörskonst har den motsatta uppfattningen. Jag menar att alla människor kan utvecklas och odla sina dygder. Socialingenjörerna tror det inte. På samma sätt som en person som plötsligt blivit rullstolsburen kan utveckla allt större självständighet och rörelsefrihet kan en utvecklingsstörd person genom att delta i de naturliga gemenskaperna utvecklas och klara av nya uppgifter. Visst kan det vara uppgifter som vi andra betraktar som lätta, men – liksom i så många andra sammanhang – är det fullständigt fel att anlägga ett kollektivt samhällsperspektiv på det som händer. Bara enskilda personer utför handlingar och dessa bör bedömas utifrån den enskilde personens perspektiv. Det är ju häri verklig respekt för människan ligger…

Kort sagt: skrota begreppet en ”svag grupp”! Se till individerna istället. Låt alla få utveckla sin identitet och se till individerna. Visst kan alla hamna i problem ibland, och då gäller det att få stöd. Men bara för att man hamnar i problem betyder det inte att man blivit ”svag”, man måste fortfarande ses för den man är, med samma potentiella kapacitet som alla andra.

————

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Del ett i Mustafa Cans serie handlar om Stockholm och kan läsas här. Läs dessutom invandrarministerns artikel igår.

En tanke på “Skrota begreppet ”en svag grupp”

  1. Du har en hel del poänger. Jag gillar inte begreppet svaga grupper heller. Det inger känslan av ett evigt och fixerat tillstånd. Men samtidigt: om motgiftet är en individualism som paras med en avsaknad att se samhällsstrukturer som underordnar människor blir friheten tom och innehållslös. Den blir ett luftslott skapad av de som saknar solidaritetsperspektiv.

    En person med funktionsnedsättning kan genom egen kraft och stöd av sin omgivning minimera den påverkan av sitt funktionshinder. Kanske i det man kallar för en ”empowermentprocess”. Det finns problem med det paternalistiska arv socialdemokratin bär på, men ett än större problem hos den höger som förnekar klass och underordning.

    Det är några snabba tankar från min sida. Tack för en tankeväckande artikel.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s