Svenska kyrkan ryter till igen i DN idag och är inne på samma saker som jag i den här bloggen. Islamofobin växer och politikerna är inte beredda att stå upp mot den. Läs även gärna dagens andra artikel: ”en kritisk granskning…”:
”Med islamofobiska budskap försöker Sverigedemokraterna nå fyra procent. Regeringen har bett Säpo kartlägga all militant islamism i Sverige. Judiska församlingar känner osäkerhet. Flera EU-länder vill följa parlamenten i Belgien och Frankrike och förbjuda religiös klädsel som täcker ansiktet.
Religionsfriheten har inte haft större betydelse i ett svenskt val sedan vi fick religionsfrihetslagen 1951…
Praktiserande muslimer diskrimineras dagligen…. Samtidigt som Sverige står starkt vad gäller medborgarskap och försörjningstrygghet finns en svag acceptans för avvikande religiösa och kulturella beteenden…
Tolerans borde vara ett politiskt renlighetskrav vad gäller religionsfriheten i valrörelsen. Hållningen borde vara största möjliga frihet för varje religiös människa att leva ut sin religion och tradition, så länge det inte kränker någon annan. I en integrationsprocess behöver olika kulturer brytas mot varandra så att samhället kan utveckla en gemensam högre kultur.
Men tolerans – att stå ut med den andres närvaro – är inte nog. Målet för ett fungerande samspel måste vara det nyfikna bejakandet av den andres erfarenheter – en vilja att se rikedomen och ta den till sig. Eller som det uttrycks i religiöst språkbruk – att älska den andre.
Är vi redo att älska juden och muslimen?
Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, Sverigedemokrater, främlingsfientlighet, invandring, sekulariserat, Svenska Kyrkan, Caroline Krook, Sven-Bernhard Fast, islam, muslimer, islamofobi, diskriminering, rasism, politik,
Sabunis svar hittar ni här!
Demokrati 
”Tolerans borde vara ett politiskt renlighetskrav vad gäller religionsfriheten i valrörelsen. Hållningen borde vara största möjliga frihet för varje religiös människa att leva ut sin religion och tradition, så länge det inte kränker någon annan.”
Muslimers krav på att fritt få utöva sin religion med allt vad den innebär av inskränkningar av människors självbestämmande samt följande av mångtusenåriga lagar vilka renderar bestraffningar för handlingar, som i vår moderna värld inte ses som kriminella över huvud taget, är väl verkligen något som kan räknas som kränkning av andra människor samt deras sätt att forma sina liv och sin tillvaro.
Ska det vara så svårt att erkänna att islam inte hör hemma i en sekulariserad värd och att religionsfriheten, i de politiskt korrektas ögon, endast gäller andra religioner än vår tillåtande och förlåtande kristendom? Vad är det som säger att islam är så mycket sannare än kristendomens medmänskliga budskap som låter människor vara som de skapats och förlåter hellre än att straffa?
Jag är inte redo, sorry, som kvinna måste man väll ändå ha en viss självbevarelsedrift. Att ett samhälle, på grund av religion skulle kunna få lov att utvecklas flera hundra år bakåt i tiden fungerar bara inte för mig. Jag begär inte att män skall förstå det, men varje gång jag ser en kvinna i burka så tänker jag att det kunde varit jag och jag vill bara skrika.
Jag förstår denna oron bianca. Men ska vi förbjuda alla religioner då, i vårt sekulariserade samhälle? Eller ska vi istället börja se efter VILKEN sorts tro olika personer har? Islam är lika lite en enhetr som ”Sverige” och ”det svenska” är en enhet.
Frågan som ställs i DN (”Är vi beredda att älska juden och muslimen?”) är helt irrelevant. Frågan borde lyda ”ÄR juden och muslimen beredda att älska varandra”?
F ö andas DN-artikeln anti-sekularisering på ett sätt som är riktigt obehagligt. Tråkigt att kyrkans företrädare stödjer sig på samtidens urspårade politiska korrekthet för att smuggla in avsekularisering bakvägen.
Om inte vi ställer frågan om vi kan älska juden och muslimen, hur kan vi då fråga hur de kan älska varandra?
Är kravet för att ”älska” juden och muslimen att man måste ”bejaka” djurplågeri och ”respektera” deras ”rätt” att offentligt leva ut religiösa tvångstankar dygnet runt så får nog faktiskt svaret bli nej …
Själv bekänner jag mig till ”Roger-religionen” som stipulerar att man skall gå klädd i badbyxor och rånarluva, hälsa genom ett uppsträck långfinger (i min religion är det ett tecken på djupaste aktning), varje timme måste man be vilket görs genom att mumla ”fuck off” mantrat, enda tillåtna kosten är gratinerad hummer och dessutom är ALLA dagar vilodagar. Tyvärr har jag blivit diskriminerad och upptäckt en väldig brist på tolerans och ”bejakande” för min religion när jag försökt leva ut den offentligt! Ingen verkar dock ta ”Rogerofobin” på speciellt stort allvar …
jerlerup: ”Om inte vi ställer frågan om vi kan älska juden och muslimen, hur kan vi då fråga hur de kan älska varandra?”
Därför att frånvaro av kärlek främst råder mellan de grupperna, inte bara i Malmö, Sverige och Europa utan även i Mellanöstern. Något nämnvärt hat mellan svenskar och judar eller svenskar och muslimer råder ju inte, tvärtom är Sverige ett land som tagit emot hundratusentals av dessa grupper och sörjt för deras behov.
F ö är jag lite förvånad över att du inte reagerar på alla generaliseringar som finns i DN-artikeln. Vilka är ”vi”, till att börja med? 🙂
Nyamko Sabuni (en av få vettiga politiker) svarar idag på artikeln:
http://www.dn.se/debatt/finn-fem-fel-1.1143590
Sabuni: ”Muslimer är diskriminerade och det finns islamofobi också i vårt land. Detta är oacceptabelt och alla måste efter förmåga vara med i kampen mot det. Men det finns också extrema muslimer som förtrycker eller är beredda att utsätta andra för fara. Det måste också hanteras utan att det ska ses som diskriminering eller islamofobiskt.
Det måste samtidigt vara möjligt att kritisera islam utan att det tolkas som kritik av muslimer. I debatten om toleransen och dess gränser är det viktigt att vi kan hålla två tankar i huvudet samtidigt.”