Albert Engström – Kolingen

Jag hittade en samling av odödliga Kolingen-citat, från Albert Engströms böcker med teckningar och småvitsar om originalet kolingen. Eftersom den hemsidan är död nu lägger jag ut dem här så andra ska kunna ha tillgång till dem.

Albert Engström levde 1869-1940 och var målare, författare, humorist och allmänkonstnär. Hans ”gubbar” och ”gummor”, kolingen och de andra, är kanske det för nutiden mest kända av det han gjort.

– Varför klår du alltid käringen din så förbannat?
– För dä aset går omkring å söjer, att ho ä olyckligt gift.

—

Fru Pettersson: – Usch ett sånt väder.
Fru Andersson: – Ja, blir man inte sjuk av sånt här väder, så är man bestämt inte riktigt frisk.

Kolingen!

Landsortsbon: – Stockholm är i alla fulla fall en konstifik sta. Jag vet att ja har stigi opp varenda måron, men jag kan inte komma ihåg att jag gått å lagt mej en enda kväll. Skål!

– Fy fan vad du ä full!
– Ja blir aldrig full. På sin höjd blir jag så trött i armen att jag blir svag i benen.

– Ska vi inte ta en grogg nu, innan vi blir så fulla så vi inte kan ta nån mer?

– Det är en liten bön jag har till dig, Johannes, den första på 25 år!
– Håll dig nykter på vår silverbröllopsdag!

– I natt gick jag fyra trappor upp, i gathuset, men dä va galet. Jag bodde åt gården.
– Nå kom du rätt sedan?
– Inte! Jag knackade på över gården förståru, å dom påstod, att jag hade flyttat i oktober. Fy fan! Jag – hick – går aldrig ut mä Johansson mer.

– Har du hört, att Janson har lagt bort å dricka?
– Å faen, va säjer du? ! När dog han? !

– Nå hur var dä på kräftkalaset i går?
– Asch, baraste dönga! Brännevinet tog slut ve den sjuttonde krabban, å sen feck vi torräta resten.

– Tycker du inte själv, Olagus, att dä ä syndit å sitta å bölja i dej toddi mitt på blanka söndasförmiddan?
– En ska ha rolit mens en lever, för en ä dö möcke längre än en lever.

Livliga Labans monolog:
– Ä man glad å trevlig inne, så åker man ut. Ä man glad å trevlig ute, så åker man in.

– Nu reser vi oss! Ä dä så, att vi kan gå, så sitter vi kvar; kan vi inte gå, så går vi.

_ Ja vet du, så dammit som dä va hos henne, dä va så dammit, så en inte kunde si´et, de renersta där va, dä va min själ dammtrasan.

Efter svensexan:
– Di hade bestämt sej för att supa mej full, men ja lura di jäklarna, för ja va full  när di kom.

Kyrkoherden, på inspektion i skolan:
– Du vet väl vad som menas med en paus, min lille vän?
– Ja,dä ä mellan suparna säger pappa.

Doktorn:
– Ja att herrn super, det förstår jag, men är herrn periodsupare eller vanlig supare?
– Periodsupare.
– Nå hur långt är det mellan perioderna?
– Ja, si så där en tjugu minuter.

– I går kväll kom jag tammefan inte hem förrän i morse strax före middan i dag!

En bonde avläser inskriptionen på Vännäs järvägsstation:
– 541 kilometer från Stockholm. 89 meter över havet.
– De va faen va dä ä möcke ginare sjövägen.

Grosshandlare Almström vid början av sjöfågeljakten:
– Brännvin har vi. Mat har vi. Bara vi nu inte hade den förbannade jakten!

– Dä va fan va du sir lessen ut!
– Ja, tror du dä någe nöje å bära tegel fyra trappor opp åtta timmar om dan?
– Hur länge har du hållit på med de jobbet?
– Börjar i morgon.

I Härjedalen hade etablerats ett större slagsmål efter en suporgie med stämning till tinget.
Domaren: – Nå, hur många supar hade du tagit?
Slagskämpen: – Dä vet ja inte, vi drack ur skopa.

En skogsarbetare i Delsbo har deltagit i ett bättre slagsmål, där han fått en literbutelj krossad mot sitt bakhuvud. Efter en vecka säger hustrun:
– Hör du Agust, du får allt gå te doktorn – du ligger och skär sönder örngottet för mig.

– Nykterist kan jag bli, men brännvin å öl överger ja aldri!

I ett gathörn har en längre tid stått en tiggare försedd med plåtskylt, vilkens inskription angav, att han var blind.
Den välgörande fru Holmstierna finner honom en dag med ordet ”Stum” på sparbössan.
Hon frågar något förvånad:
– Vafalls? Är ni botad för er blindhet?
– Nää. Men ja feck för möcke böxknappar.

Lovisa Persson i sitt värsta stridshumör, till Andersonskan:
– Du din tjocka ko- sätt baken där du har huvet, så får du kanske fason på dej!
– Andersonskan, överlägset:
– Ack, dä gjorde ja i går, men då kom där en förbi mej å sa: nä men si goda, Lovisa Persson!

– Hur kan ni hålla på och dricka så där?
–– Ja, si supa, dä inte farligt, men di jäkla uppehållena!

Gubben Mattsson har fått följa med till Öregrund som kock på skonaren Esmeralda, men då man en natt får vind och skall hissa, så är han icke i kojen. Man går i land och hittar honom full och präktig stående mot en vägg.
– Var i herrans namn har i hållit hus, farbror?
– Ja kan inte säja, om dä var bröllop eller begravning, men löckat va dä!

Gamle brännmästaren vid K.bränneri får sin morgongök i sällskap med en yngre bekant. Gubben skakar betänkligt så att en del av den goda drycken spilles ut.
Den unge. – Dä va fasligt, va I ä skakis farbror!
Gubben, vresigt: – Ja, men ge dej fan på att dä inte utåv rädsla, gosse!

– Di säjer att din gumma har rymt från dej.
– Ja, den kärringen ä skvatt galen. Ja har skällt opp’na, ja har klått’na, ja har sparkat’na, ja har låst’na inne – men dä va jävenimej omöjelitt te å få’na å stanna ändå!

Mor Lena kommer till pastorn och beklagar sig över mannens oregerliga leverne i hemmet. Gubben är så svår, att Lena allvarligt funderat på skilsmässa.
Pastorn: – Men Lenas man är väl trots allt trogen i sitt äktenskap?
– Ja vet pastorn, dä nog inte som dä ska mä dä häller; ja ä för exempel inte säker på, om han ä far te våran sista pojke.

– Om utifall att mor frågar, hick, va jag har drucke, så – hick – säjer du sockerdreck,  för – hick – står du!
– Jaa! – – – Men utifall att ho frågar, va I har blett full å då?

Midsommardagen,
Fylle-Matts: – Hör nu, va faen gick ni hå la mej så tidit för hi går kväll?

– Här behöver spacklas, sa målarn, vakna ve gärsgårn.

Den vänlige herrn: – Hur gammal är du, min gosse?
– Nio år på det tione.
– Hur många syskon är ni?
– Sju på det åttonde.

Fru Pettersson: – Usch ett sånt väder.
Fru Andersson: – Ja, blir man inte sjuk av sånt här väder, så är man bestämt inte riktigt frisk.

– Vet du om Efraim lämna ätter sej någe?
– Näe, dä va inte e smul. Han to ut sista litern strax före han gick bort.

Gustav har varit ute och söpet och då han vaknar på morgonen och finner att hans kläder äro upphängda i mönstergill ordning, skorna ställda på sin plats m.m., lägrar sig så småningom ett djupt missnöje över hans drag och han utbrister:
– Körs, var jag inte fullare!

Handlanden Johansson bortauktionerrar ett gammalt lager. Under en paus i auktionen kommer utroparen in för att få sig en sup.
Johansson: – Nå hur går auktionen?
-Bra, patron! Bönnera ä så fulla så di köper stövlar stöckevis.

Mattson och Österman festa om efter en lyckad dunkaffär. Vid ett tillfälle, då Österman gått ut på en stund, passar Mattson på att utbyta innehållet i Östermans smuggelflaska med vatten.
– Österman, sedan han efter återkomsten tagit en klunk: – Fy fasen, nu tror ja varkelien att ja börjar bli söpen, för nu smakar spriten bara vatten.

Tjuvar ha grasserat i socknen de senaste nätterna och gjort inbrott lite varstans. Saken diskuteras i handelsboden. Slutligen vänder sig patron till Isak på Fallan, som stått tyst och ej deltagit i samtalet.
– Nå Isak, du som bor så ensamt, är du inte rädd för tjuvar?
– Nää, ja ä så fatti, så hos mek finns inget annat å ta än mi gamla käring, å stjäl de henne natteti, så ger ja mej fanken på att di kommer å lämnar´na tebaks, när de bler dager.

De va en bra mesin han ordinerte åt kärringen mi, doktorn! Förut va ho bara hes, men nu kan ho inte säja ett ord. Så han kanske vell skriva ut ett par flaskor te??

Grosshandlare Berggren är bjuden till Björka herrgård, där ankor finnas. Han får så småningom syn på en vattenfågel, lyfter bössan, men tvekar, då det kan vara en anka,
Skogsvaktaren: – Skjut han, grosshandlarn, ä dä en anka, så simmar hon in i vassen, å ä dä en and, så flyger hon.

– Hörru Andeson – kan du tiga?
– Om ja kan tiga? Hick! Ja säjer dej bara, Jo – hick – Hanson, att i jämförelse me mej ä graven – hick – ett kafferep!

Kunden: – Har I hårvatten?
Barberaren: – Jo då.
– Ä de bra?
– Ja, enbart smakar dä lite jäkligt, men som grogg går dä an, å blandar man dä mä hallonsaft, så ä dä preciss som likör.

Drängen Larsson ber patron om en dags ledighet för att gifta sig. Patron frågar vem som är den lyckliga.
– Lena i Backen.
– Va fan ska Larsson med den gamla käringen å göra?
– Ja inte ä ja kär i skrället, men ho har en så jädrans fin gösselhög.

– Näv favern min dog, ävde min ena bvov pängavne, min andva bvov godset och jag, jag ävde ådevfövkalkningen.

– Kallt, saru? Va hostaru för kabeljo, din arma jubeljosef?
Då skulle du vatt me på Spetsbergen 98! Där va så in i röa aftonblade kallt, så när de blev minus 10 grader en dag, så dog tre man av värmeslag!

Gamle Sågställar-Nils i Brunskog står på söndagsförmiddagen i såghuset sysselsatt med att fila ramsågblad, då prästen på väg till kyrkan passerar och hör att någon arbetar där inne, varför han stiger in och frågar:
– Vet inte Nils, att det är sabbat i dag?
– Jo fälle vet ja dä.
– Ja, då ska väl inte Nils ohelga vilodagen. Vår Herre, han arbetade i sex dagar och vilade sig på den sjunde.
– Ja, då hadde han väl inte nå annat å göra, för han hadde ju färdit.

Turisten till gubben Jossi från Östmark, överlägset:
– Östmark lär vara en kuslig trakt. Här håller di ju jämt på och skär, skjuter och slår ihjäl varandra.
Jossi: – Å ja, gunås, dä gör di allt, men dä ä allt många som självdör åg!

– God dag, god dag, patron! Jag får gratulera. Hilda har ju fått en flicka – men patron, patron, redan efter tre månader!
– Jaha, prosten, si, si ho har ligga i drivbänk, si!

– Spriten – mina kära åhörare – är människans värsta fiende. Tror någon av er, mina vänner att man kan få en sådan människa på benen igen, som dukat under för denna last?
Busen Lundholm, rik på år och erfarenhet, reser sig och säger: – Dä går nok, men te ett sådant mästerverk fordras dä en rent etterjävli återställare!

Veterinären T. Är pamp och härskare i sin socken. Men där finnes också en predikant, populär bland de små.
Den senare yttrade härominstens:
– Ja, di vet å vet, men va vet di emot den store veterinären däroppe?!

– Jag ska – hick – passa på å säja gonatt åt dej – hick – mens ja känner igen dej!

– Ä de sant, att Karlsson har varit borta på ett alkoholisthem?
– Ja nog va han full då han kom hem.

– Nå, smakar det, gubbar?
Korus: – Utmärkt!
— Ja, sir ni gubbar, dä finns inte mer än två här i världen som ksn brygga punsch, å dä ä ja å en te, men den andre, han ä dö!

– Varför klår du alltid käringen din så förbannat?
– För dä aset går omkring å söjer, att ho ä olyckligt gift.

– Har du fått någon frukost i dag?
– Nej, inte en droppe.

– Va nu? Termometern står ju under 0.
– Ja, vad kan du vänta annat, när du hänger ut’en i kalla farstu. Karlarna är sej lika!

Denne häringe Olagus i Snorkeby måtte ha söpet bra möcke i sina dar! Nu ä dä
två år sen han ble goodtemplare, å de loktar brännevin å en än.

– Hur kommer dä te att häradsdomarn sir så där ynklig ut?
– Jo, han kom nykter hem i går kväll, å hans hund kände inte igen honom.

– Svara mig nu ärligt: Är ni skyldig till brottet?
– Nej, det svara jag varken ja eller nej på, för ja tycker dä ä rättens sak att ta reda på
den saken.

Då tåget stannar vid en station, tittar Kolingen ut genom fönstret och ropar åt stationsinspektoren;
– Langa hit en halv öl!
Stinsen: – Här serveras intet öl.
Kolingen: – Va fadern stannar ni då för?

– Ja du ser klen ut, men säj, hur har du kunnat få vatte i knäna?
– Ja tänk, jag som aldrig dricker vatten. Dä måtte slinka ner, när jag borstar tänderna.

Veteranen: – – – å vi sköt,jädran anagga, så att kanonerna ble röa.
En tvivlare: – Men hur i hälsinglann kunne i då komma te å ladda?
Veteranen: – Dumbom! Dä va inte tid te å ladda, dä va bare te skjuta å skjuta.

En plåtslagare ramlade ned från ett tak och blev liggande men var märkvärdigt nog ej död. En gumma seglar fram till honom och frågar;
– Herrn slog sej väl alldeles förskräckligt, när herrn föll?
– I hälsike, lilla madam. Huset ä fadren så högt, å trottoaren ä modren så hård, men alltid klarar man skivan, å för resten slår man sej inte, när en faller, men då en stannar, känns det allt i skallen.
Gumman (vänligt): – Vill herrn ha ett glas vatten kanske?
Plåtisen (argt): – Jag undrar just, hur högt en ska falla ifrån för att va värd en sup?

– Vem ä dä som ska stoppas i joren, ätter di ringer?
– De ä gamla Johanna skräddare, du mins la.
– I gu bevare me, lever dä gamla skrället än?