Kräftskivan är en unik svensk tradition.Onekligen! Men är kräftskivans ursprung unikt svenskt?
Som med allt som kallas svenskt omgjärdas de små röda godsakerna av en massa myter och vanföreställningar. Speciellt bland de s.k ”kulturkonservativa”. Trots att sederna att ära kräftor till stor del är ”importerade” från utlandet görs alla möjliga försök att kalla seden ursvensk.
I själva verket är kräftskivan ett bra exempel på samspelet mellan det ”svenska” och det utländska. Vilket jag vill visa här.
Idag på morgonen läste jag t.ex. Gimles artikel om kräftskivan:
”Även om kräftskivan, så som vi känner den, är en av våra yngsta traditioner, så har det svenska kräftätandet en både lång och kunglig historia. Arkeologiska utgrävningar från stenåldersbosättningar har visat att man ätit kräftor nästan lika länge som det funnit människor i Sverige.
Under den katolska tiden efter att Sverige kristnats var kräftor egentligen förbjuden mat, eftersom det i Mosebok 11:12, står att ”Allt det i vattnet, som inte har fenor och fjäll skall vara en styggelse för er”. Precis som i fallet med många andra religiösa påbud tycks det ha varit lite sisådär med efterlevnaden. Klart är i alla fall att man inte helt lyckades ta kål på det svenska kräftsuget.”
Allt annat än ”Svenskt” kräftsug.
Där kan man se vad ideologi kan ställa till det när man ser tillbaka på historien! Det var nämligen just munkarna som introducerade ätandet av kräftor i Sverige.
Jan Öjwind Swahn har skrivit en artikel om Kräftans kulturhistoria som jag rekommenderar. J-Ö menar att det var nordvästeuropeiska munkar som var först med att äta kräftor i Europa. Troligen kommer seden från England. Från England spred sig sedvänjan till Tyskland där den fick vid spridning på 1400-talet, och därifrån, via klosterna och kungahuset, till Sverige, skriver J-Ö. Anledningen till att man började äta kräftor var att man sökte efter mat som var TILLÅTEN att äta under fastan, alltså tvärtemot vad Gimle hävdar. Men varifrån de fick denna tradition vet jag inte.
Kräftor åt man i Afrika innan medeltiden och kräftor var halal (tillåten mat) i arabvärlden vid denna tid också. Kan det ha varit via araberna som kräftätandet kom in i Europa eller uppfann de kristna munkarna på sedvänjan? Jag vet inte, men ska fortsätta att undersöka saken.
Sverige
När nämns då kräftorna första gången? Två andra författare Erik degerman och Björn Tengelin har skrivit om kräftans historia i Sverige också: i ”Kräftor”.
De säger: ”I norra Europa vet vi att både klostren och furstehusen åt kräftor som ett alternativ till fisk under fastan. Säkerligen åts de även av den övriga befolkningen. Redan på 1200-talet omtalas kräftor som ätliga i Europa och Konrad von Würzburg bekymrade sig på 1200-talet över deras öde att kokas levande. Definitivt ansågs de också goda ty när man drömde om Schlaraffenland fanns det kräftor i floderna, i alla fall på den tyska författaren Erhard Schoens framställning år 1530. I fantasins Schlaraffenland behövde ingen svälta, stekta sparvar flög in i munnen, husen var gjorda av pannkakor och fläskstekar, vin fanns i brunnarna och grisarna sprang omkring färdigstekta.
För vanligt folk var kräftan mest ett äckligt otyg som fastnade i fiskenäten och rev sönder dem, men med tiden började vanan att äta kräftor sprida sig även till allmänheten. Först åt man dem varma och på 1800-talet började man allt oftare äta dem även kalla. Så föddes en svensk sed, kräftskivan.
Lilla Nubben
Strindberg gav i ”Trefaldighetsnatten” ur ”Ordalek och småkonst” noggranna instruktioner för hur ett kräftkalas skulle gå till vid förra sekelskiftet. Här är hans instruktioner till hushållerskan i huset på Furusund:
”Kära fru Lundström, lägg brännvin på is och rusta en sexa, sexa för sju med kräftor och ål och med nya rädisor; Burträskosten ej glöm och det möraste Bergmans spisbröd; sedan på kannorna fyll av Sankt Eriks skummande pilsner, tag så av Portern som ett emot två och blanda med Pilsnern; Då är gästabud rett på Svenskmannavis – Jag har talat!”
Vilket leder oss till den lilla nubben. En annan viktig del av den svenska kräftskivan. Brännvinet uppfanns, enligt Degerman och Tengelin, och enligt andra källor, på 1200-talet av de kristna munkarna. De behövde ett extra starkt destillat av sprit för medicinskt bruk, som lösningsmedel för olika mediciner, och för användning i industrin. De första gångerna brännvinet nämns i Sverige var på 1400-talet, i samband med kruttillverkningen och medicinen. Vanligt folk lärde sig göra brännvin av säd, och att KRYDDA brännvinet, senare.
Som med så många andra sedvänjor var det de högre stånden som först började brygga och dricka kryddat brännvin, snaps. Vanligt folk hade inte råd att göra brännvin på säd, och för övrigt förbjöd staten snart det, av ekonomiska skäl. Från 1700-talet, och i och med att potatisen introducerades i Sverige började vanligt folk mer och mer dricka brännvin. man kunde kringgå behovet att använda säd till bröd.
Dill, ”made in Babylon and Egypt”
Dill ska man ha vid kräftkalas också! Dillen introducerades på allvar i det svenska köket i slutet av 1700-talet. Först som en krydda till snapsen, senare som en viktig ingrediens som dillkött, tex. Men varifrån kom Dill? Jag citerar Degerman och Tengelin:
”Dill växer naturligt runt östra Medelhavet bort till Iran. Dill som krydda odlades och användes av de gamla babylonierna, assyrierna och perserna. De tidiga egyptierna använde dillen som medicin. I 3500 år gamla papyrusrullar rekommenderas dill speciellt mot åderförfettning. Naturligtvis fanns dill även i Israel och omnämns i Nya testamentet. Kryddan och medicinen var vid denna tid så viktig att den användes som skattemedel (Ni har väl läst Matteus 23:23?).
Även romarna uppskattade denna krydda. Poeten Vergilius till och med diktade om medicinen. För det var nog som medicin den var mest eftertraktad vid denna tid. I den första kända kokboken av Apicius nämns dill sparsamt, som en av de minsta beståndsdelarna i kryddsalt. Ibland användes kryddan i kalla såser.
Dill fördes av munkarna genom Europa upp mot Norden. Vårt ord ”dill” kommer av ett äldre tyskt ord som betyder ”vagga fram och tillbaka”. Detta anspelar naturligtvis på den späda plantans lättrörliga blad. Denna kryddväxt överlevde medeltiden in i stormaktstiden. Biskopen Johannes Rudbeck skrev upp vad han ville att hans trädgårdsmästare skulle odla vid Västerås domkyrka år 1624. Bland morot, rättika, palsternacka, lök och sallad nämns även körvel, persilja och dill.”
Idéers genealogi
Vi kan fortsätta att analysera bakgrunden till kräftskivan.
* Kulörta lyktor är en urgammal sed som kom hit via sydeuropeiska katolska länder!
* Nubbevisornas melodier och texter kan analyseras också och de har ofta ett sameuropeisk ursprung.
* Ölens historia, och bryggerinäringens, är också fascinerande. En historia om samarbete, in- och utvandring och idéer som spridits mellan Mellanöstern och Europa, och inom Europa, sen det gamla Babylon, och troligtvis tidigare än dess.
Poängen är däremot tydlig anser jag! Om man studerar IDÈERS GENEAOLOGI ser man hur idéer och kulturer föds och utvecklas genom mötet med andra kulturer. Och då pratar jag inte bara om nära besläktade kulturer, ofta behövs influenser från det totalt främmande (som potatisen) i en kultur också.
Detta betyder inte att indviduella kulturer inte finns. De finns och det individuella ska vårdas ömt. Men ingen kultur kan existera utan alla andra kulturer. Ingen människa är en ö, ingen kultur är en ö… Var människa är både indvid och en del av mänskligheten samtidigt!
Läs även andra bloggares åsikter om kräftor, nubbe, kräftskiva, dill, brännvin, svensk kultur, Sverige, det svenska, invandring,
Demokrati 
Det är med intresse och glädje jag följer min vän jerlerups skriverier. Man lär sig en hel del.
Dock måste jag tillstå att hans texter vore oändligt mycket mer berikande om de inte vore drivna av polemik. Så onödigt! Jag önskar att han fann en smula tillit till läsarens eget omdöme i stället för att förnumstigt predika om vad som är dumt och idiotiskt och fel och ont ideligen.
En samling i och för sig fina betraktelser och kåserier reduceras så lätt till tjatiga, gnälliga och hetsande pamfletter, med ett onödigt kort bäst-före-datum.
I bästa välmening,
Pappan
Personligen tycker jag inte det är så konstigt att kristendomen kastat bort de judiska matreglerna. Kristna behöver ju inte ha bönesjalar med en blå tråd i, med mera med mera. Uppgiften att den kristna kyrkan ursprungligen var emot kräftätande av detta skäl finner jag långsökt.
Den kristna kyrkan hade länge kvar en del konstiga matregler. Tex fick man inte äta kött på fredag, en sedvänja som enligtvad jag läst ska härröra från Moses! Det ska ha funnits en motvilja mot viss mat, kanske kräftor tillhörde denna maten?