Vilhelm Moberg: Därför är jag Republikan

Ur boken ”Därför är jag republikan” 1955:

(…) Att överheten var tillsatt av Gud fick jag lyckligtvis veta redan i tidiga år. I likhet med andra svenska undersåtar fick jag lära mig i småskolan i förklaringarna till fjärde budet i Luthers Lilla Katekes: ”Hvar och en vare underdånig den maktägande överheten. Ty ingen överhet finnes utan av Gud”. Det var ett klart och rent besked, som ett litet barn förstod. Luther förklarade också, att fjärde budet krävde att vi skulle lyda inte bara våra föräldrar, utan också ”våra herrar” som ”enligt Guds förordning hafva faderlig makt öfver oss” – överhet. lärare, husbönder. Dessa myndighetspersoner hade ett gudomligt uppdrag att ”faderligen vårda sig om oss och hvar på sitt sätt befrämja vår sanna välfärd”.

Varje tänkande skolbarn måste tycka, att allt detta var omtänksamt ordnat av Gud.

Under de första åren av min skolgång hade Gud tillsatt en högerregering i Sverige, den Lindmanska ministären. Men år 1911, när jag hade hunnit bli 13 år gammal och börjat läsa tidningar och intressera mig för politik, avgick Lindmanska regeringen och i dess ställe förordnade Vår Herre en vänsterregering under Staaff. Denna ombytlighet hos den Allsmäktige förbryllade mig något. Under en katekestimme frågade jag därför min lärarinna: Höll Gud med högern eller vänstern? Tyvärr fick jag endast en blid åthutning som upplysning i ämnet.

I begreppet överheten ingår inte bara statsråd, landsfiskaler och taxeringsintendenter, utan det innefattar först och främst Hans Majestät konungen och Dei gratia rex. Redan i våra äldsta bevarade kungabrev, som är från konung Knut Erikssons tid, förekommer uttrycket ”med Guds nåde”. Formelns användning är numera något inskränkt i Sverige, men den gudomliga legitimationen – vi gustaf adolf med guds nåde – nyttjas fortfarande vid promulgation av lagar och kungliga brev. Den fyller troligen alltjämt en uppgift hos ett lydaktigt och rojalistiskt sinnat folk.

Och givetvis kan en sann och rättrogen monarkist icke i sitt hjärta betvivla, att vår nu regerande dynasti är av gudomlig härkomst; dylika tvivel skulle ifrågasätta dess sanna legitimitet. Bernadotterna kommer från goda familjer ur strävsam fransk medelklass. Men en verkligt lojal rojalist och undersåte låter sig naturligtvis icke förvillas av de historiska fakta som påstår att stamfaderns far var sakförare och att stammoderns föräldrar innehade manufakturaffär.

[…]

Glansen och skimret från kungatronen, som ännu i dag bländar de troende folken, kommer från magisk källa och har uppstått ur vilda folkstammars gudariter och gudakult. Konungadömet är skapat av magin och övertron. Konungens Majestät skall hållas i helgd och vördnad, stadgas det i vår svenska regeringsform; paragrafen har uppkommit ur föreställningen om konungen som ett sakralt och övermänskligt väsen.

Det monarkiska statsskicket är sålunda ett uttryck för en uråldrig vidskepelse, som ännu hålles vid liv hos några västerländska kulturfolk, bland dem det svenska folket.

[…]

Vårt äldsta kungadöme, som har sitt säte i det gamla Sveariket, synes i princip ha varit ärftligt. Längre fram i tiden blev Sverige ett valrike. Under senmedeltiden regerade endast valkungar. I landet hade utvecklat sig en bondedemokrati av en styrka, som var märklig för tiden, och allmogen behandlade sina kungar tämligen respektlöst: Från Magnus Ladulås till Gustaf Vasa blev sju stycken monarker fördrivna från tronen. Så återinförde ju Gustaf Vasa det ärftliga kungadöme, som vi sedan fått behålla. Han brukade Sverige som en storbonde brukar sitt hemman. Gustaf I betraktade Sveriges rike som sin helt privata egendom och besittning, vilket liksom hans övriga ägodelar skulle gå i arv inom hans släkt i evärderliga tider.

Det är det ärftliga kungadömet, som uppvisat den segaste livskraften. Ingen modern stat har valkonung. Men den konstitutionella monarkin är en relativt ny företeelse, som uppstått under de senaste århundradena. Den grundar sig, kortast uttryckt, på ett kontrakt emellan kungen och det suveräna folket, vilket skall utgöra en garanti emot enväldets godtycke. Det begränsar konungens makt mer eller mindre – i vissa länder, bland annat i Sverige, ända därhän att han är berövad all reell maktutövning och sitter kvar på tronen endast som symbol för Rikets Majestät med huvudsakligen representativa uppgifter.

Den konstitutionella monarkin skulle således icke, om konungen verkligen fungerade enligt grundlagarna, innebära någon form av begränsning av folkstyret. Men i en demokratisk stat kan det ärftliga kungadömet icke godtagas av skäl som i det följande skall framläggas:

Rikets högsta ämbete bör icke besättas genom börd eller arv, alltså av slumpen, utan genom ett av folket verkställt val bland personer som genom ådagalagda egenskaper visat sig vara skickade för detsamma. Även för de lägsta ämbeten krävs det vissa bestämda meriter, och varje ämbete tillsättes, när lagen följes, genom en tävlan på jämlik fot emellan de sökande. För en konsekvent bekännare av den mänskliga jämlikhetens idé är det en stötande tanke, att det allra högsta ämbetet skall ärvas. I ett demokratiskt samhälle strävar man att åt medborgarna genomföra så lika startmöjligheter i livet som möjligt. Men själva vårt svenska statsskick, den ärftliga monarkin, upphäver jämlikhetsprincipen.

Paragraf 3 i regeringsformen stadgar att konungens gärningar skall vara för allt åtal fredade. Självklart borde rikets högsta ämbete också för innehavaren medföra det högsta ansvaret. Men lagen betraktar monarken som en helt oansvarig person. Det finns en maxim som utgör själva grunden för ett rättssamhälle – budet som lyder – Alla medborgare är lika inför lagen! Det är teoretiskt möjligt att även en monark kan begå lagstridiga handlingar, men de skulle alltså icke kunna beivras. I och med att en enda person upphöjes ovanför lagen upphäver vårt statsskick även det demokratiska rättssamhället.

En fullt genomförd demokrati kräver sålunda republik med ett folkvalt statsöverhuvud. Dock anser jag de båda skäl som ovan anförts för monarkins avskaffande vara mindre väsentliga än ett tredje, som icke är av politisk natur. Detta tredje skäl framträder med stor styrka i det aktuella läget i vårt land, i Sverige av år 1955. Det faller oss dagligen i ögonen och pockar på uppmärksamhet; det fordrar en utförligare behandling.

I en monarki uppkommer det alltid en anda av undersåtlighet, som icke är fria medborgare värdig. Kring konungen med Guds nåde och hans anförvanter har i alla tider uppblommat en rik flora av servilitet och inställsamhet, kryperi och allsköns fjäsk. Denna undersåtlighet kräver sina offer i de bästa kretsar. Jag har sett högt bildade personer, som i andra sammanhang har ådagalagt intelligens, mista sin mänskliga värdighet inför en kunglig person: I närvaro av en medlem av kungahuset har de alldeles tappat koncepterna och stått där som förvandlade och stammat i förvirring och betett sig på ett sätt som närmast kan kallas fjantigt. Kungadömet frammanar och utvecklar några av människans mest förödmjukande egenskaper: begäret att stå i gunst hos de höga, ivern att få umgås med dem, tjänstvilligheten till varje pris, den börja ryggen inför överheten. Kungligheten får undersåtarna att förnedra sig själva även om det inte är deras avsikt. Till konungen och hans hov hör lakejen, och kungadömet har alltid alstrat lakejsjälar eller vad vi kallar hovmannamentalitet: Denna beskäftighet hos människor, som i varje situation är beredda att stå sin härskare till tjänst.

ur Vilhelm Mobergs ”Därför är jag republikan” från 1955.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

9 tankar om “Vilhelm Moberg: Därför är jag Republikan

  1. ”Sverige är vårt, det är sex och en kvarts millioner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga millioner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss.

    Någon gudomlig rätt till ett visst landområde, någon rätt i och för sig att besitta ett visst land från begynnelsen och intill änden, gives naturligtvis icke åt vårt folk. Den rätten är någonting som skall förtjänas, som skall förvärvas av varje folk.

    Svenskarna har förvärvat sig rätten till sitt land. Sverige är vårt sedan årtusenden med odlarens och brukarens självklara rätt, genom fädernas offer i blod, genom den särpräglade kultur, som har skapats här.

    Vad Sverige i dag är, det har döda och levande svenskar gjort det till, och ingen annan. Sverige är idag vårt genom svensk strävan. De levande svenskarnas uppgift är att bevara det och förkovra det genom att fortsätta denna strävan – på frihetens grund.

    Vi är ett litet folk, men vi har ett stort land att bo i. Se på Europa-kartan! Vårt land brer vida ut sig i världsdelen. Men vi är få, vi är de ensamma stugornas folk, och även om vi numera delvis bor i städer, så är vi dock någon gång komna från bönders, torpares, backstugesittares stugor.

    I ensamheten i stora ödsliga skogar har en svensk folksjäl danats genom tusendena år. Brottningen med stenen och stubben när åkern bröts, har gett oss krafter – andliga och kroppsliga. Och starkt motstånd utvecklar starka krafter. Så har detta lands skog och mark präglat oss, gett oss det egnaste, upprinnelsens källa till vår folkstyrka, den ensamme skogsbons stolthet och frihetssinne och den sege odlarens ihållighet.

    Det verkligt svenska är sålunda ursprunget – vår växtplats. Det är för mig den barndomens jord där jag sprang barfota något dussin somrar, och kände enrisbuskens barr under fötterna. Barndomens mark, det är vårens allt ljusare kvällar med morkullsflykt över stugbacken, och tranornas skrik från kärret. Det är sommarens solvärmda bäck med sitt ljumma vatten plaskande kring barnaben med sårskorpor på knäna. Det är höstens röda lingontuvor och det nedfallna äpplet i dagg-gräset en klar morgon. Det är vinterns snödrivor vid farstubron. Det är iskanornas kälkbacke. Det är några barn i en gråmosses lavstuga på skogsbacken en enslig kväll i skymningen. Far är på regementsmötet, mor på dagsverke uppe i Roten. Barnen sitter vid stugans fönster och trycker sina näsor platta vidmot emot glaset. Finns det inte någon där nere på vägen? Det är fattigdom – men en stolt fattigdom, som hjälper sig själv till livets tillräckliga uppehälle, till det grova, men mustiga dagliga brödet från rågen på åkerlappen kring stugan. Det är en sund och fri barnaväxt, som den vilda örtens mellan enbuskarna i hagen. Det är frid och trygghet i ett fredligt land, där barnen föds fria av fria föräldrar. Ett land där också de minsta backstugors barn får pröva sina möjligheter av alla slag så långt deras krafter räcker till. Ett land där var och en får växa efter sin egen art. Detta är det egna, det som aldrig skall låta sig utbyta mot något främmande. Detta är roten och blodsbandet, min andliga arvslott som jag har att föra orörd vidare åt mina egna barn. Detta är för mig det svenska, det omistliga.”

    ur Vilhelm Mobergs ”Svensk strävan” från 1941.

  2. ”Rikets högsta ämbete bör icke besättas genom börd eller arv, alltså av slumpen, utan genom ett av folket verkställt val bland personer som genom ådagalagda egenskaper visat sig vara skickade för detsamma.”

    Här är Moberg inte konsekvent. Den modernistiska tidsandan tillåter honom inte att tänka sina egna tankar. Ty den egna, implicita tanken är givetvis att det inte finns någon ”slump” i börd och arv, utan att dessa storheter är uttryck för icke blott de levandes vilja utan folkets vilja som helhet, som öde. Men nu när nittonhundratalet är överståndet måste vi börja restaurera vårt tänkande så att vi åter kan samstämma det med våra föregångares och efterkommandes.

  3. Egna? Moberg säger ju att börd och arv är en fråga om slump. Vad menar du? Jag hänger inte med.

    Sen tror jag inte att Moberg ansåg att vi svenskar hotade att invadera och förinta USA med vår emigration. Ett anfallfrån nazister och invandring är två skilda saker.

  4. Vilken spemie som kommer först, vilket ägg som spermien går in i och hur de två kombinerade växer upp. Arvet och miljön istället för förtjänsten.

  5. Men egentligen svarar du inte på min fråga, om vad du menar att ”slump” egentligen är. Du missförstår och tror (eller hoppas, kanske) att jag undrar vad som är slump i just detta fall. Men det är ju uppenbart.

    Fast jag tror mig känna dig bättre än så, och ställer därför om frågan: VAD ÄR SLUMPEN i din värld, min dyre jerlerup?

  6. Om det kan man föra ett intressant filosofiskt samtal. Det relevanta här är att kungen ellerr drottningen kan bli hur som helst bara grundat på arv och miljö. Och man kan inte välja de egenskaper man vill ha hos statschefen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s