Jag brukar läsa journalisten Johanne Hildebrands krönikor. Men då jag idag kikade på den främlingsfientliga bloggen Politiskt inkorrekt upptäckte jag en liten krönika om att något de kallade en märklig artikel av Johanne Hildebrand. Då upptäckte jag att jag missat Johannes senaste blogginlägg med samma tema som ett tidigare blogginlägg (Se här!) jag skrivit om Nationaldagen.
Jag menar nämligen att Nationaldagen och dess föregångare ”Den Svenska Flaggans Dag” aldrig riktigt blev en svensk tradition förrän invandrarna började fira den. Då växte högtidens betydelse eftersom folk kom hit från länder som håller hårt på nationaldagsfirandet. För dem blev det naturligt att vilja fira nationaldag i det nya landet.
forts…
Därför är det så ironiskt när Sverigedemokraterna, och de Nationella, säger att invandrarna håller på att förstör vår nationaldag, skrev jag i blogginlägget. Det är snarast så att ”svenskheten” och den svenska kulturen behövde denna påverkan från andra kulturer för att upptäcka nationaldagen. Alltså är det med nationaldagen som de flesta andra saker i svenska kulturen. Först vid mötet med det utländska blir det svenska svenskt!
Inte överraskande spyr Politiskt Inkorrekt storswänsk galla över Hildebrands inlägg och påstår att ”svenskar” är ljumma till att fira nationaldagen på grund av att det är så många invandrare och så mycket mångkultur överallt den sjätte juni.
Johannes artikel
Den sjuttonde maj hängde grannarna ut norska flaggor på balkongen, dukade fint och åt sedan champagnefrukost med vännerna som alla klätt upp sig i klänning och kostym. De lyssnade på norska sånger, sjöng med och verkade uppriktigt glada. När de ätit färdigt vandrade de iväg med vajande flaggor.
– Heja Norge, ropade jag glatt vilket besvarades med ett stort jubel. I Finland firar man självständigheten från ryssarna 1917 med en stor mottagning i presidentpalatset där framstående finländare belönas.
– Det är en viktig dag för oss, vi har ju inte varit självständiga så länge så därför betyder det något för oss, berättar Antti och tillägger att han alltid är mycket stolt över sitt land denna dag.
Nationaldagsfirandet i Sverige är däremot betydligt mer ljummet och uddlöst. Trots försöken att få igång någon form av nationellt firande verkar de flesta ta dagen med en ljum axelryckning. Likt en medelålders, belåten matrona ligger moder Svea bekvämt tillbakalutad på divanen, alltför blasé för att orka bry sig om nationell stolthet, tacksamhet över välstånd och fred och dylikt.
Vi är så bortskämda med att Sverige är ett fritt, välmående och demokratiskt land där människor kan rösta, inte kastas i fängelse för att de har fel åsikter eller ägnar sig åt politiskt arbete. Att visa nationell ysterhet och stolthet anses till och med konstigt och lätt suspekt.
För tio år sedan gick det inte att sätta upp en flagga på balkongen utan att bli betraktad som en medlem i Nordiska rikspartiet.
Svenska militärer fick inte bära flaggan på sin uniform, även om de gjorde utlandstjänst, vilket andra länder ansåg vara mycket besynnerligt. Tack och lov har detta förändrats, de nationella symbolerna har återtagits, men fortfarande visas föga entusiasm och stolthet över att vi bor i en stabil demokrati. De enda som verkar uppskatta nationaldagen är invandrarna, de som kommer från länder i krig där friheten är skriven i blod. I dag kommer min muslimska väninna klä upp barnen, sätta en flagga i händerna på dem och sedan ge sig iväg till Skansen där hon blir rörd av alla folkdräkter, jordgubbar och svenskhet. Tydligen är de mest invandrare som står där, tårögda och viftar med flaggorna. De lata, blasé svenskarna orkar bara släpa sig dit när det är allsång på gång.
Skämmes borde vi allihopa. Men på midsommar, då jäklar, då ska det firas!
Läs även andra bloggares åsikter om nationaldagen, Sverige, invandrare, invandring, svensk kultur, mångkultur, Sverigedemokraterna
Demokrati 
Pingback: Vad är svenskt? | Sverige är inte världens navel!
Konflikter mellan folk stärker nationalismen. Det är ju därför antinationalister hävdar att nationalism leder till konflikter. Men det är som att hävda att suset i träden gör så att det blåser. Hursomhelst så har Sverige inte haft en öppen konflikt med ett annat folk på tvåhundra år. Vi har under denna tid kommit att identifiera oss — för att inte säga definiera oss — som ett folk som inte har konflikter. Blotta tanken på en konflikt kan därför ge oss en identitetskris. Vi har på så sätt blivit ett ickefolk i en ickenation, en utsparad fläck på kartan, ett nationellt vacuum. Att då ha eller fira en nationaldag känns givetvis genant. Därtill krävs medvetandet om något att förlora, något att värna om — en nationell identitet och särart.
Modernismen ser ner på särarter. Särarter är förmodernistiska. Särarter förstår inte det universella, det kosmopolitiska. Är det något som är fint och svenskt så är det att vara ”osvensk” och ”modern”.
Kanske behöver vi ingen öppen konflikt för att påminna oss om vår nationella särart och om dess legitimitet. För min del räckte det med Ronna, Rosengård och Rinkeby. Jag hoppas det räcker för fler. Jag är svensk nog att inte tycka om konflikter (men norsk nog att ta dem rakt framifrån)!
Pappan
En bättre verion av detta inlägg här: http://murslev.blogspot.com/
Men det ironiska är som sagt att det var nysvenskarna som fick oss att anamma nationaldagen! :o)