Liberalism och fanatism: om liberalism och religiositet.

Posted on maj 20, 2012

3


Publicerat på Frihetssmedjan idag.

En del religiösa, och folk som tillhör kulturer som inte är ”mainstream”, anser att många av oss liberaler är de mest intoleranta som finns, och de mest fanatiska förbudsivrarna av alla. Vad beror det på och ligger det nåt i att även liberalism kan bli fanatisk.

Vad beror detta  och om nåt kan ligga i den tanken, måste vi först se på begreppet fundamentalism och fanatism. Kan liberaler också bli fanatiska och totalitära och hur? Vad är fanatism?

Detta saxar jag från en diskussionssida på Facebook där kampanjerna mot omskärelsen debatterats.

En liberalism befriad från frihetspatos håller på att växa fram, liksom en liberalism helt befriad från självkritik, och en ”humanism” kemiskt befriad från MÄNNISKOR av kött och blod, och vars frihetspatos slutat gälla någon annan är en hypotetisk modellmänniska. Och det är enligt min mening in i helvete tragiskt. Den som missat likheterna mellan föreningen Humanisternas idealmänniska och den drömda Soviet-människan har läst för få böcker.,,

 I avarterna av humanismen handlar det om en hyperrationell väljare, befriad från förtryckande irrrationalitet, och i dess värta form, befriad från egentlig identitet alls. I bägge fallen hamnar du i en situation där man ser staten som ”förmedlare av objektiva världen”, varför staten bör ges företräde till rätten att prägla det uppväxande släktet.

Många liberaler hoppar nog till och undrar: ”vad är det här?”  Det ska jag försöka besvara i denna artikel!

Fundamentalism

”Frihet är bra, men kontroll är bättre?”

Ofta antas det att vi liberaler är immuna mot ”ondska”, eftersom vi är liberaler. Vi är ju liberaler och tror på yttrandefrihet, meningsfrihet, tolerans och andra fina liberala principer. Det stör mig lite… Är inte själva tron på att man själv är så ”god” att man inte löper risken att skada människor bara man följer sin ideologi, lite riskabel i sig?

Jag menar att alla ideologier, utan undantag, från liberalism och humanism till konservatism och socialism, och alla religioner, från kristendom till islam och judendom, kan löpa risken att bli så radikal och fundamentalistisk att människor skadas, att människors frihet hotas- Även liberalismen. Alla ideologier löper risken att bli fanatisk.

Frågan är om det finns nån ideologi som inte haft fanatiska grenar?

Hur ser mekanismerna bakom detta ut? När löper en ideologi eller en religiös tro denna risk och varför?

* I mina ögon är det de som menar att de har alla svaren. De som anser att deras ideologi täcker i praktiken det mesta, så de ”äger” den rätta vägen eller ”sanningen”. Detta gäller även för religioner. Man kan anse att bibeln eller koranen kommer från Gud men ändå ha inställningen att man inte har alla svar, eftersom inte allt står i den heliga boken. Dessutom måste den tolkas av människor.

* Det hänger ihop med om man ser på världen i svart och vitt, ont och gott, rätt och fel, eller om man ser att det finns nyanser i ideologin/tron. Ofta tror många politiskt aktiva att den motsatta vägen leder till katastrof. Socialdemokrater utmålar avregleringar som död och förintelse och liberaler anser att världsekonomin i princip går under om man inför regleringar i ekonomin. Svart och vitt utan nyanser. Ofta hänger denna syn ihop med drömmen om ett utopia och en idealmänniska, formad av staten.

* I mina ögon hänger det ihop med hur man bemöter ”det annorlunda” i sina egna led och i bland folk som har en helt annan ideologi eller religion. Hur man möter det främmande säger mycket om en människa. Hur bemöter t.ex. en muslim homosexuella och transsexuella i moskén? Hur bemöter en liberal en kvinna i burka eller en medlem av Livets Ord? Hur bemöter en Sverigedemokrat en Socialist och en Socialist en som säger sig vara Sverigedemokrat? Tolerans är A och O.

* Och det hänger ihop med hur man idkar självkritik, och om man gör det. Anser man att den egna ideologin är oemottaglig för det onda? Särbehandlar man de som är med i den egna ideologin så att sånt som skulle man inte skulle tolerera hos andra, tolereras i den egna gruppen?

* Det hänger ihop med om man jämt och ständigt delar in anhängare av sin ideologi som renläriga eller inte renlärliga och försöker definiera vad som är ”äkta ……..” eller vad som är ”mer …… och vad som är mindre ………”.

* Och sist men inte minst, för oss liberaler handlar det om om man förstår att det finns en kulturell och religiös autonomi också, inte bara en kroppslig autonomi.

Att tänka som detta i vissa avseende betyder inte att man ÄR en fanatiker, men i mina ögon är det varningstecken för att man löper risken att bli det.

Att äga sanningen

Som liberal känner jag igen mig i det Isobel hadely-Klamptz skrev i sin bok Frihet och Fruktan.

Tankarna 1 bokens första del handlar alltså inte om att slå fast att den ena eller andra uppfattningen inte skulle vara liberal. Tillräckligt många andra ägnar sig åt att slå sådana utsagor i huvudet på politiska motståndare. Som tlllmäle förutsätter det, mer eller mindre Implicit, att liberalismen som sådan utgör den godkännandets stämpel som avgör om en politisk uppfattning är rimlig eller ej. Bortom liberalismen - barbariet. Jag må definiera mig själv som liberal, men Jag delar inte den grundpremissen. Klokskap finns definitivt utanför den politiska liberalismen och goda samhällen kan byggas, goda liv kan levas, också bortom många (om än Inte alla) traditionellt liberala principer.

Detta betyder inte att det är nåt suspekt att tro att den egna ideologin är bäst, faran ligger i att tro att det är ”enda vägen”.

Jag är för frihandel men anser inte att frihandeln är ”den enda vägen”. Jag vet att världen gick framåt med STORMKLIV under 50-talets och 60-talets mer protektionistiska regleringsekonomi med valuta- och kreditregleringar och byråkrati. I Sverige, i Marshallplanens Europa och i USA och Japan och Sydkorea.

Jag är liberal, och frihandlare, för att jag ser världen som en enhet där gränser kommer att spela mindre roll, och jag vill ge individer en chans att ta egna beslut i så stor utsträckning som möjligt. Men liberalismen är inte ”enda vägen”…

(Och… nog är det många Socialdemokrater som anser att Sverige skulle gå under om man följde liberala principer också, så detta gäller inte bara för liberaler.)

Att tro på Gud

Som jag skrev betyder inte tron på Gud automatiskt att man anser att den gruppidentitet man bekänner sig till är ”den enda vägen”, och att man har ”alla svaren”. För många gör det det. För andra inte.

Det finns en lång debatt inom teologin om vad det betyder att Bibeln eller koranen kommer av Gud. En del anser att böckerna är en lagbok där alla svar står om allt man behöver veta, och genom dem, och de utvalda auktoriteter som ska tolka böckerna för oss, kan vi ”äga” alla svaren.

Andra anser att böckerna är att anses som en spark i röven på oss människor att börja tänka själva, göra nåt vettigt av våra liv och forska.

Koranen t.ex har många fina ord om att människan ska forska och studera naturen och världen och profeten Muhammed uppmanade folk att efterforska hur världen fungerar och lära sig av detta, även om det betyder att man måste ”söka sanningen så långt bort som i Kina”.

Bibeln har liknande tankar. Rent teologiskt har man i både islam och kristendom pratat om att Gud skapat TVÅ heliga böcker. Dvs både den egna religionens bok (bibeln eller koranen) och världen. Genom att studera bibeln, t.ex, och världen parallellt kan man ”närma sig en förståelse om Gud” och ”sanningen”.

Teologiskt sett har denna debatt ofta handlat om människan, i kyrkan och bibeln, har hela sanningen eller om kyrka och bibel bara kan hjälpa oss att ”sträva mot sanningen” som vi aldrig kommer att greppa i sin helhet eller förstå. Skillnaden mellan att tro att den egna gruppen äger alla svaren och att tro att gruppen fått ett bra redskap att ta reda på hur svaren ser ut, är stor.

Här måste jag säga att en del humanister ofta tror sig vara immuna mot fanatism, samtidigt som de agerar som om humanismen äger alla svaren. Nu pratar jag inte om vetenskap,att klart säga att kreationism är struntprat är en vetenskaplig fråga. Jag pratar om synen på andra livsåskådningar. Kan man se att en troendes livsåskådning som positiv, trots att man ogillar tro eller religion, t.ex. Kan man se det positiva i att en person har en ideologi, en grund att stå på, som ger mening åt dennes liv?

Det annorlunda

En del religionsfientliga liberaler (och humanister) kan generalisera om troende att de har ”egoproblem”, eller lider av ”vanföreställningar”. På samma sätt kan en del troende skriva att liberaler är ”moraliskt degenererade”, eller ”förtappade” eller liknande.

Hur man bemöter det annorlunda är viktigt, som jag skrev innan. Hur man ser på det annorlunda och hur man tolererar att den personen är vad den är. Hur bemöter en kristen eller en muslim homosexualitet? Står man upp då det pratas negativt om det i kyrkan eller moskén och ber de som pratar negativt att lägga av? Hur bemöts homosexuellas läggning och livsval? Hur bemöter en humanist en person som bär en hijab, ett radband, eller en kippa. Bemöts denne annorlunda? Tolereras och accepteras dennes livsval?

Som man själv bemöter det annorlunda, så kommer man själv att bemötas. Muslimer som inte står upp mot homofobi tappar i trovärdighet då de är mot islamofobi. Judar som inte står upp mot islamofobi tappar i trovärdighet då de kämpar mot antisemitism. Och humanister och religiösa som inte kan stå upp mot demoniseringar av den andra gruppen, dess ”motpol”, tappar också i trovärdighet.

Det betyder inte att kritik är fel. Kritik är bra. Det är helt ok, att t.ex. vara mot religion. Men förmedlar man budskapet att religiösa är mindre intelligenta, eller förespråkar lagar som begränsar religiösas rätt i samhället (i synnerhet vuxna religiösas) så är man ute och cyklar.

Immunitet mot det onda

Självkritik är bra. Tyvärr har vi människor en förmåga att se kritik mot den egna gruppen (ideologin/tron) som en attack på den egna personen.

Att kunna se på den egna ideologin med lite självkritiska ögon är viktigt.

Inte minst för att en ideologi/religion inte är en stor likformig ”klump” där alla tycker lika. Var och en formar en egen världsbild utifrån erfarenhet och utifrån både hjärta och hjärna. ”Där det finns 1000 muslimer finns 1001 vägar till gud”, ”Gud har 1000 namn”, som två fina muslimska ordspråk säger.

Att tro att den egna ideologin inte kan slå över i fanatism, där man riskerar att trampa ner på det ”annorlunda”, anser jag är mycket osunt.

Liberaler då…

Att se på det annolunda är för mig en viktig liberal fråga.

Att vara tillåtande mot andra, så länge inte andra agerar för att skada dig, är en viktig liberal princip. Att kunna vara tolerant, till och med mot folk som inte är toleranta själv, samtidigt som man har det moraliska modet att sätta ner foten om de ”intoleranta” vill begänsa din rätt att tycka och tänka vad du vill.

Jag försöker skilja mellan mina egna åsikter om saker och rätten till yttrandefrihet och organisationsfrihet. Jag är mot Sverigedemokraterna och Avpixlat och driver kampanjer mot det hat de sprider mot t.ex. muslimer, men samtidigt menar jag att de har en rätt att säga vad de vill som aldrig får tas från dem.

På samma sätt motarbetar jag religiösa fundamentalister som vill förändra politiken genom en morallagstiftning som förbjuder folk att göra vad de vill, men slåss för deras rätt att fritt förespråka detta.

Därför betyder givetvis inget jag skriver här att jag vill FÖRBJUDA något. Jag arbetar mot det, jag vill inte förbjuda det ser ni skillnaden?

Antinazisten Torgny Segerstedt brukade kalla detta ”rätten till irrationalitet”. Dvs att alla människor ska ha rätt att vara till och med det som det som en del, eller en majoritet, kan anse vara ”irrationella”. Ingen stat ska definiera vad som är ”extremism” eller ”fanatism eller ”irrationellt””… Statens uppgift är att skyda människors FRIHET och deras RÄTTTIGHETER.

Det kan ses som en princip som motverkar sitt syfte att ett samhälle ska tolerera att antidemokratiska eller rasistiska rörelser agerar fritt. Ska rörelser få verka som vill montera ner demokratin? Ska rörelser få verka som vill minska din frihet att göra vad du vill?

Ja, om yttrandefriheten och organisationsfriheten är viktig, så tillåter man dem att göra det. Då väger ens ord tyngre när man kan visa att man själv stått för en tolerans som motparten inte stått för.

Men staten i sig ska vara strikt för att skydda de mänskliga rättigheterna, i sina verksamheter, lika behandling för kön, läggning, etc.

Sekulär stat

Så lång mina funderingar om fundamentalism och fanatism. Varifrån kommer då en del religiösas tanke att vi liberaler är förbudsivrare?

Jag skulle säga att det beror på att vi inom liberalismen ofta förväxlar begreppet ”en sekulär stat” med ”en religionsfri stat”. Att staten ska vara sekulär betyder faktiskt att den till sin natur blir agnostisk. Att staten inte varken kan eller ska ta ställning till sånt som om Gud finns eller inte. Dessutom beror det på att vi i vår omtanke om barn betonar barns kroppsliga autonomi men glömmer att barn har en rätt till vad man lite förenklat kan kalla ”själslig” autonomi också, dvs rätt till kultur och religion och åsikter.

Om man funderar över detta inser man dilemmat.

Om man förbjuder religiösa skolor blir skolsystemet inte sekulärt, utan ateistisk. Samma om man förbjuder religiösa symboler i t.ex. kommunala skolor.

Många som är religionskritiska missar detta och kräver förbud för religion i skolorna helt, eller för att visa religiösa symboler, ofta med tanken att de vill ha en ”sekulär skola”.

Men vilka signaler sänder vi om respekten för det ”annorlunda” om redan barn får veta att det som de är, är förbjudet i skolan i ”liberalismens namn”. Vad sänder man för signaler om vad en sekulär stat är om man säger att religiösa friskolor ska vara förbjudna?

En sekulariserad stat är inte samma som en ateistisk stat. Skillnaden är viktig och en vi liberaler bör fundera mycket kring.

Sekularisering då?

Hur kan man då hantera religionen? Att bilda en sekulär stat är i sig en balansgång som innebär att en stat måste visa en stor tolerans för religion utan att BLI religiös. Denna skillnad bör man fundera över innan man t.ex. fördömer religiösa friskolor, omskärelse, eller poliser som bär hijab.

Men en sak är viktig: att den sekulära staten sätter individens rättigheter främst, även i skolan, genom att bemöta t.ex elever i skolan som indvider, inte som grupp. Individen ska ha rätt till sin tro eller rätt till sin avsaknad av tro men undervisningen ska vara sekulär och respektera individens rätt som individ, och de MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA.

Dvs, en strikt sekulär och liberal stat tillåter religiösa friskolor men tillåter inte att sådana gör skillnad mellan kön, läggning, hudfärg eller härkomst. I en sekulär stat mister en religiös friskola sina tillstånd om de bryter mot de mänskliga rättigheterna, även om detta sker av ”religiösa” skäl.

En religiös stat sätter individens rätt före religioners (eller ateisters) rätt.

Vad betyder detta för barn, kanske du undrar. Jo, det betyder att barn har rätt till åsikter och religion också. Men de har också rätt att få välja sin livsväg.

När en del liberaler vill skydda barnen från religion, hemskolor, hijab och omskärelse så refererar de ofta till barns rätt till kroppslig autonomi. Men barn har inte bara rätt till sin egen kropp utan även till sin kultur, sin religion och sin samhörighet med familj och traditioner. En själslig autonomi, kan man kalla det. Eller en kulturell och religiös autonomi.

Samtidigt har barn rätt att växa upp i en miljö utan hat, rasism, homofobi eller könsförtryck. Och samtidigt är förmyndarnas roll, familjens roll, viktig (i vilken form än familjen gestaltar sig, som storfamilj, polyrelation, queer relation eller monogam heterorelation).

Detta är en balansgång. Verkligheten är inte så svart och vit som man kan tro att den är. Principer kommer att kollidera, mend et är ok, för verkligeheten är sån.

Åter till inledningen

Kraven på förbud mot omskärelse och  religion i skola och undervisning irriterar många religiösa. Men frågan är om det inte är definitionen av en sekulär stat som irriterar dem mest.

Innan jag påbörjade denna artikel frågade jag mina vänner om vilken definition de har på en sekulär stat. Skrämmande många antydde att en sekulärt styrd stat är en stat som är religionsbefriad. Men om en stat blir religionsbefriad blir ju den staten ateistisk. En sekulär stat är en stat som VARKEN styre religiöst eller ateistiskt.

Det är en viktig skillnad. Det skrämmer många religiösa att definitionen av sekularisering hos mångaliberaler, och andra politiker, är ”religionslöshet”.

Sekularisering i en stat betyder att man varken har en religiös eller icke religiös politik.

En sekulär stat lämnar öppet för individen att bestämma (och/eller dennes förmyndare), och med det menar jag även barnen. Att ta ifrån barn deras rätt till kultur, religion och bakgrund är ett lika stort förtryck som att påtvinga barn en religion, en kultur och en bakgrund.

Det där med tolerans för det ”annorlunda”… En stat ska bara garantera att mänskliga rättigheter följs, den ska inte blanda sig in i om det ska vara mer eller mycket religion. Den ska lämna maximal frihet för alla, inte maximal frihet för religionslösa.

Och det där med omskärelse

Tradition, kultur, religion och rättigheter kolliderar ibland. Ett exempel på det är omskärelsedebatten. jag ska avsluta min artikel med det.

- Vad motståndarna ofta missar är att två principer kolliderar i denna fråga. Religionsfriheten och yttrandefriheten å ena sidan, samt  individers rätt till kulturell och religiös autonomi. Förbudet skulle innebära ett förbud mot två stora religioner att verka i Sverige, som läget är nu.

- Vad liberaler (och humanister) missar är att omskärelsen inte bara är en religiös fråga, utan även kulturell. Ska omskärelse förbjudas måste även man förbjuda att ta hål i öronen på barn, förbud mot högklackade skor på minderåriga, att genomföra kirurgiska plastik operationer som t.ex. mot utåtstående öron. Dessutom är frågan om hur lämpligt det är att barns föräldrar röker. Ett rökförbud för alla med barn kanske vore bra. För även vår sekulariserade kultur är en kultur med kulturella normer som inkluderar tvångsoperationer på barn.

Frihet

I teorin är liberalismen ganska enkel. Man får vara mot eller för vad man vill och arbeta mot eller för vad man vill, men ska ge fan i att via staten och via lagar vara för att begränsa andra människors liv.

Det är många som inte kan skilja på detta och ropar på ”pappa staten” när de ogillar något.

Det är fan inte lätt att vara liberal alltid.

Läs  de tidigare inläggen här. Markus KylbergTorbjörn Jerlerup, Absolute Banana, Per Dannefjord, Jessica Schedvin

About these ads
Posted in: Uncategorized