”The lost art”, eller: kan man debattera Israel på vettigt sätt?

Posted on maj 17, 2012

14


I debatten om Israel framförs ibland en enstatslösning som ett bättre alternativ än tvåstatslösningen. En hel del av debatten kring Ingmar Karlssons bok handlar om det. Ingmar är ju för en enstatslösning.

Jo, i teorin hade det varit att föredra och det hade kanske gått att skapa en sån ursprungligen, om det Brittiska kolonialväldets manipulationer för 70-90 år sen hade förhindrat det. Det som låter bra i teorin är inte så bra i praktiken idag, tyvärr. Hamas, Hamas fan club och den, tyvärr, ganska antisemitiska omgivningen runt Israel skulle inte ens acceptera en sån lösning. Det skulle troligen sluta i ett blodbad. Judars rädsla för ett sånt blodbad är berättigat.

Även Israel och israeler har rätt till säkerhet. Men det glöms ofta bort i dagens debatt. För dagens debatter glömmer ofta bort de lilla detaljen.

Vi behöver verkligen en vettigare debatt om Israel och Palestina, och områdets historia de sista 100 åren, en debatt som inte urartar till att skällsord kastas omkring. Ta t.ex. sionismen som exempel. Få vet något om vad den är och om det ens skrivs om den så beskrivs sionismen antingen som en demon eller en ängel, svart eller vitt, inget mittemellan. Nyanser existerar inte i svenska debatten. Samma kan sägas om mycket annat också kring båda sidor om konflikten.

Polariseringen är kanske inte så konstig. Svensk media har sen länge varit mycket Israelkritiska. Det finns en slagsida i debatten till Israels nackdel. Det gör att t.ex. Hamas inte synas som det borde. Ship-to-Gaza håller tyst om Hamas vidrigheter men kritiserar gärna Israel.

Via ADL blev jag tipsad om en riktigt bra artikel av Leon Wieseltier som ursprungligen publicerades i The New Republic. Den heter ”The Lost Art”. Den förlorade konsten att kunna vara kritisk till Israel och att kunna försvara Israels rätt samtidigt.

SO ISRAEL MUST be defended and Israel must be criticized. Almost nobody any longer practices the lost art of doing both at the same time, with similar emphasis, out of equally intense convictions, in a single breath. Instead there is the party of security and the party of justice, as if the country, any country, can endure without both. The debate is a stale contest in cursing between gangs, a tiresome exchange of to-be-sure sentences, uttered by people with anxieties about credibility, or worse, with no such anxieties at all. To be sure, the settlements are a terrible blunder, but centrifuges are spinning in Iran. To be sure, centrifuges are spinning in Iran, but the settlements are a terrible blunder. When I studied the history of Zionism as a young man, I was impressed by Ben-Gurion’s remark, about Britain’s restrictions upon Jewish immigration to Palestine even as Hitler was conquering Europe, that he would fight the White Paper as if there were no war and the war as if there were no White Paper. It seemed almost impossible and altogether correct. There is never only a lone danger or a lone ideal. We should fight the centrifuges in Iran as if there are no settlements and the settlements as if there are no centrifuges in Iran. Welcome to the gang of no gang.

Hamas är antisemitiska terrorister och det är rätt att försvara sig militärt mot dem, Iran gör kärnvapen och Iran hotar Israel genom sin rabiata antisemitism, Israel behöver skydd och säkerhet, men bosättningarna är fel och israel gör en del fel mot palestinerna. Hur ofta ser du nåt sånt i svenska debatten?

Allsidighet kallas det!

Rätt, så rätt…

About these ads