Idag spottar regeringen på barnhemsbarnen

Posted on maj 10, 2012

2


Frihetssmedjan idag: I dagens Dagens Nyheter läser vi att regeringen idag beslutar om den lag som ska ge ersättning till fd barnhemsbarn och fosterhemsbarn som utsatts för vanvård i samhällets regi. Det är väl bra men lagen har ett stort problem: man fastställer slutåret för ersättningarna till 1980.

Ingen diskussion förekommer om att ge även de som utsatts för övergrepp efter 1980 ersättning, alltså är det som om riksdag och regering lagstiftar idag om att inga övergrepp förekom efter 1980.

Så idag är det sorgens dag!

När debatten om rasbiologiska tvångssteriliseringar pågick på 90-talet och man beslutade att ge offren ersättning fastställde man också ett slutdatum: 1975. Då påstod man att tvångssteriliseringarna upphörde i Sverige och det gjorde att  transsexuella och funktionshindrade som steriliserades därefter osynliggjordes. Debatten om sterilseringar av transsexuella har kommit igång de sista åren, men idag tror nog många att inga andra än de steriliserats efter 1975.

Lagar påverkar samhället mycket, det är därför man ska vara försiktig med lagar.

Jag vet inte vad ni tycker. Men jag tycker regering och riksdag spottar på alla de som utsatts för övergrepp efter 1980.

Jag tänker på väninnan som mobbades av ungdomshemmets vårdare och blev så desperat att hon försökte elda upp hemmet. Jag tänker på alla de offer för vanvård som debattörer försökte få upprättelse för under 1980-talet och 90-talet. Jag tänker på pojken som jag mötte som våldtagits av sin fosterpappa och mamma. Jag tänker på alla rapporter om socialtjänstemän som gjort inspektioner hos familjer och inte sett något, inte hört något och inte lyssnat på barnen. jag tänker på flickan som fick stryk för att hon dejtat en pojke som var från mellanöstern. Jag tänker på de rullstolsburna föräldrar som mist sina barn för att de förklarats inkompetenta att ta hand om ett. Jag tänker på de CP-skadade barn som behandlades som idioter på gruppboenden, barnhem och fosterhem. Jag tänker på hur folk med psykiska sjukdomar behandlats i psykvård och boenden. jag tänker på synen på barn som senare visat sig ha adhd eller aspergers……

Ett axplock av vad jag vet om övergrepp efter 1980…

Nej… Jag kan inte vara glad idag, trots att det är glädjens dag för många som får upprättelse. Jag kan inte vara glad. Jag är ledsen, arg och och rasande och vill mest bara gå in i riksdagen, hugga tag i politikerna, ruska om dem och fråga: ”vad fan håller ni på med, är ni helt jävla galna”…

Idag är det sorgens dag. Riksdag och regering lagstiftar om historia och lagstiftar om vilka som ska få betalt för övrgrepp och när. Det är sorgens dag när det fastställs i lag att övergrepp begågna efter 1980 inte är att betrakta som övergrepp.

Givetvis ska alla som lidit av övergrepp före 1980 ta emot pengarna. Men det skulle vara bra om alla som gör det markerar för politiker och myndigheter: ”för övrigt begicks övergrepp efter 1980, och än idag…”

Vi läste detta på MYNEWSDESK förra året. Ett enda exempel, bland många:

Vanvårdsutredningen har glömt nutidens barn!

2011-09-27 15:30

Han fick sin ADHD-diagnos när han var 12 år. Redan när han var spädbarn misstänkte föräldrarna att något var fel och hela hans uppväxt och skolgång blev kantad av raseriutbrott, utanförskap, missförstånd, mobbing och till och med misshandel. Till slut blev situationen ohållbar för föräldrarna och man tog beslutet att placera honom på hvb-hem. Då var han 13 år och året var 1999.

Anders Nissas minns när han ringde hem till sina föräldrar och sa:
Om ni inte tar mig härifrån kommer jag att ta livet av mig!” Och det hade jag gjort, säger han då han berättar för ett gäng ungdomar på en ungdomsgård i Mockfjärd om sin uppväxt och sin ADHD-diagnos. Han fortsätter:

De var inte kloka! Vi barn blev bestraffade för minsta förseelse och det handlade ofta om kollektiv bestraffning. Om ett barn inte hade ”skött sig” så kunde flera stycken bli inlåsta utan mat en hel kväll! Det var väldigt vanligt att man lade barnen i rygglås och tryckte ner dem i gruset… Det var helt….. sjukt! Jag var bara där under ett halvår! Tack och lov hade jag föräldrar som lyssnade och trodde på mig så jag fick flytta tillbaka hem! Tänk er själva att vara ifrån sina föräldrar i 3 veckors tid när man är 13 år – för så var det… Vi bodde där 3 veckor i rad och sedan fick vi åka hem (om vi hade ”skött oss”) under helgen. Oftast fick vi inte ens ringa eller ta kontakt med våra föräldrar – jag tror det fanns någon slags telefontid, men det berodde på vad man hade för anledning att ringa hem…

Jag är inbjuden till Anders föreläsning. Ryktet att ”någon” har skrivit en bok om ”Det aktuella hvb-hemmet” har nått honom så han skriver ett mail till mig och bjuder in mig till sin föreläsning. Idag är Anders 26 år. En lång, stilig ung man som ger ett väldigt lugnt intryck. Han är gift och har ett bra arbete.

Det finns egentligen ingenting längre som förvånar mig om hur barn och ungdomar blivit behandlade på ”Det aktuella hvb-hemmet”. Det som gör mig mest brydd nu är att jag har så svårt att förstå varför de barn som blev placerade före 1980 får så stor uppmärksamhet medan de som varit placerade efter 1980 ända fram till idag inte ens nämns i sammanhanget… Jag brukar säga att när jag började min tjänst på ”Det aktuella hvb-hemmet” var det som att kliva 100 år tillbaka i tiden. Jag jobbade där år 2004!

Utvecklingen har inte gått så väldigt mycket framåt sedan början av 1900-talet på många hvb-hem! Om ni inte tror mig kanske Barnombudsmannens rapport ”Bakom fasaden” om hvb-hem i Sverige kan övertyga er! I en debattartikel i DN efterlyser han, liksom jag upprättelse för samhällsvårdade barn i nutid! De finns – här och nu! Och är i allra högsta grad levande! Ge åtminstone DEM upprättelse innan även det är för sent!

About these ads
Posted in: Uncategorized